Om Lill-Babyn
Hej alla!
Jag ska försöka skriva så gott jag kan.
Ska försöka börja från början för det känns lättare så.
Jag är alltså blind sen födseln.
Född tre månader för tidigt ungefär.
Jag har gått på internat sen jag var 7 år och haft det
väldigt traumatiskt under uppväxten och tiden där.
Det är nog med en anledning till varför jag blivit den jag är.
Har nog haft de här mycket länge, svårt att säga hur länge.
Också svårt att kortfattat beskriva.
Det är så mycket man vill berätta men jag skall försöka i alla fall.
Fantasier hade jag nog före tonåren men det var nog då det blev värre.
Det skall väl också sägas att en massa saker hände
som jag skall försöka komma tillbaka till.
Jag har även blivit utnyttjad sexuellt både som barn och vuxen.
Jag hade en kompis som jag ofta gick ut ochtittade på babysaker med.
Mest potta och blöjor.
Det har alltid varit de två saker som varit mest betydelsefulla.
Någon gång på början av åttiotalet provade jag potta första gången.
Jag hittade en i förrådet i källaren. Det var ju förstås i smyg.
Jag har använt lavemang med.
Och ofta känns det på något sätt viktigt utan att jag helt förstår hur och varför.
Ungefär 1983 opererade jag bort ögonen.
Det var nog ändå då som jag första gången
förstod lite mer även om jag gjort det tidigare.
Fick ju lavemang före operationen och
valde potta utan att jag då förstod att det var babydelen inuti.
Hösten 1983 mådde jag mycket dåligt psykiskt och sov väldigt dåligt.
En dag då kom jag på mig med att jag stulit snibbar.
Blöjor köpte jag och lavemang med.
Jag kan inte heller förklara det som hände.
Speciellt inte eftersom jag inte riktigt förstod hur det gick till och vad som styrde det.
Men det var väldigt skönt.
Sov gott efter att jag tagit det och gjort allt i blöjan.
Men jag skall väl förklara mer…
Som jag nämnt brukade jag ofta gå och känna på babysaker.
Även sitta i en vagn om jag kom åt.
Det var också ett sätt att få en form för utlopp.
Men mest mådde man nog bara dåligt för det är så konfliktladdat.
Trots att det är det enda som hjälper.
Än i dag har ja inte hittat någon form för koppling till sex så ja tror inte det finns.
Jag har gått väldigt mycket hos psykologer också.
Men någon hjälp vet jag inte om jag egentligen fått.
Kanske lite mer förståelse av mig själv och
att jag vet vad jag kan bearbeta och inte.
Dessvärre är de ju så mycket negativt jag varit med om.
Men ännu är det väl bara en sak jag kan se som är bra.
Det att få vara under ett år är det som hjälper .
Mycket har ju hänt.
Bodde i Norge i 13 år och det hände väl mycket där med.
Det är svårt att veta var man skall börja..
Så mycket känslor och annat man inte trodde fanns där inne och så mycket okänt.
Just nu i skrivande stund är jag väl egentligen inne i en väldigt jobbig tid.
Ett viktigt avgörande som jag än inte förstår vad det är..
Men jag tror ju det är om det här med.
Jag känner väl att det är den enda möjlighet jag har för att må bra.
Känner ju hur mycket det betyder, och vad det gör med mig.
Det att totalt gå tillbaka, ligga helt naken på skötbordet och släppa all kontroll.
Att bara få göra allt där både med och utan lavemang.
Få känna ett finger i stjärten och eller få ett piller med.
Vill ju också ha barnvagn och barnsäng hemma.
Min sambo som nu är med och formar den här sidan
har en barnstol och det är väldigt tryggt att sitta i den.
Det svåra är nog det här med att släppa den sista kontrollen.
Jag kunde det ett par gånger i höst, men nu har det samtidigt som jag vill det
någonstans inuti också blivit en förändring jag inte kan sätta fingret på.
Jag har blivit mindre tror jag, under pottåldern.
Det känns som det bara är en form för tillfällig medelväg .
Jag har även skötbord .
Egentligen har jag tre, ett hemmagjort lite större och det äldsta ja köpte.
Tyvärr får jag nog kasta det.
Det är också nu något som är väldigt svårt.
Men jag har inte alls ångrat att jag köpt det.
Bara det att ligga så och få gå helt ner i ålder är något obeskrivbart.
Att få suga på napp eller flaska eller bara ligga där.
Även känna det som skall komma och låta det få göra det.
Kanske ligga på mage med och få små babyklappar
eller lite barndask på bara stjärten ibland.
Det är väl mer sällan som det är smisk ja vill ha.
Men har varit bara ett få antal gånger.
Jag har nog undrat om det haft något med födseln att göra.
Vet inte för det är inget jag kan definiera som straff heller.
Inte heller det med att vilja sitta på en pottstol fastspänd.
Även det har något med trygghet att göra.
Även i barnstolen och på skötbordet.
Allt det här som jag kan känna har just med missad trygghet att göra.
Jag vill väldigt gärna ha kommentarer och sånt från andra.
Så vill jag väl sen också skriva lite mer om hur de hela gick längre fram.
När jag bodde i Norge så förändrades mycket.
Det var mycket som inte var bra men också en del som var det.
Jag hade en labrador som jag var mycket fäst vid.
Tyvärr så dog hon när hon var åtta år.
Och det var nog då jag startade på allvar med att gå ner psykiskt.
Detta var 1994 och då köpte jag min första potta.
Det var en lite större modell av barnpotta.
Jag hade en valp, men det gick inte bra.
Mådde nog egentligen för dåligt för det.
Sedan gick min farmor och mormor bort med bara ett år emellan.
Då förstärktes mitt babybehov mycket.
Låg inne på psyk, en gång frivilligt och en gång med tvång.
Den sista gången var illa för då tog de ifrån mig alla mina babysaker.
Det lärde mig nog hur viktigt det är att åtminstone bara få ha dem tillgängliga.
Så småningom så började jag väl lite smått med datorer runt 1995.
Men internet var nog inte så mycket med i början.
Först runt 1996 kunde jag väl prata med en som jag hade hos mig.
Det var på sommaren när jag mådde väldigt dåligt.
Egentligen ville jag nog bara ge upp allt just då.
Det var en äldre dam som jag fick god kontakt med.
Vi pratade en kväll och hon fråga hur jag trodde det skulle kännas
om jag fick pröva att vara helt liten.
Jag hade ju både blöjor och skötbord.
Hon var villig att försöka och jag fick tänka efter.
Men just då mådde jag alltså så dåligt att jag faktiskt inte
kunde se att de skulle bli något värre av det.
Så det var alltså första gången jag egentligen tänkt på det och absolut pratat om det.
Vi provade och jag kan inte beskriva det!
Under ett år hade jag det väl egentligen ganska ok ..
Det var nog det enda året på hela 1980 och 1990- talet som jag mådde bra på det sättet.
Men så ändrades allt igen och jag fick ingen hjälp med det alls.
Hon som hjälpte mig var bara kvar någon månad dessvärre.
Sen så kom det två andra in i bilden och det blev så mycket
beskyllningar och annat att jag till slut sa upp
all den hjälp jag hade för jag orkade inte med längre.
Det slutade med att jag blev mer och mer isolerad
och förlorade mer och mer kontakt med mina släktingar med.
Sedan började jag som min sambo att söka på nätet.
En dag sökte jag helt enkelt på diaper och långsamt
letade jag mig fram till det jag har idag.
Det var en sommardag för ganska precis två år sen nu som det damp
ner ett mail i min dator från någon som ville ha kontakt och bara prata om det här.
Vi började väl så smått via mail och msn.
Jag tror inte någon annan vet så mycket om
mig som min sambo och allt känns bara rätt.
Det enda nu är väl hur allt skall bli…
Jag har ju den här känslan med att det här dubbellivet orkar jag inte med.
Det här med att bara min sambo skall veta.
Men hur förklarar man för någon som inte har de här ????
Samtidigt känner ja väl mer och mer att jag nog behöver,
som en av de få psykiatrikerna sa; verkligen få leva ut det här ordentligt.
Kanske under en lång tid…
Det är ju förstås dyrt med men känslan finns
och jag vet att det finns ju både säng och annat.
Det är ju i USA men vi har pratat om att göra en barnkammare eller ordna det för oss.
Skall försöka berätta hur allt går och så här sen som en dagbok eller så.
Kan ju vara andra som har glädje av det.
