Sidan 11
06-06-09
Hejsan!
Som ja har för mig så har ja nämnt att ja inte får några pengar och
vi har också fått avslag på soc.
Så de är inte så muntert här just nu.
Just nu är ja så nere och deppad och är nog suicidal och
har nog också aldrig känt tappat lillbabyn så som nu.
Är som den godkänner att jag ger upp med.
Är hemskt för ja vet hur jobbigt de är för min sambo med.
Och hur jobbigt de varit för henne att ta de här med att skriva till sina barn.
Känner mig nog egoistisk och skyldig för att ja vill detta.
Samtidigt som ja vet ja inte klarar de.
Nu är ja nog bara mest rädd för hur dom kommer reagera.
Eller kanske kommer dom inte reagera alls..
Vad skulle va värst?
Är nog bara en enda röra.
Har ju inte direkt ätit eller druckit heller något spes mycket nu på över en vecka.
Ja vet hur fruktansvärt jobbigt hon har de med och känner mig nog
lika hjälplös som henne för ja inte kan trösta henne heller.
Vill inget hellre ,men klarar inte av mig själv längre heller.
Går som på lina eller en tunn tråd som om ja skulle kunna tappa
all kontroll när som hellst och då inte veta va ja gör.
Och få en sån där hemsk minneslucka som ja en gång fått förr på två veckor.
Då ja gjorde en massa saker som ja inte har ett enda minne av.
Men fått berättat för mig av en go vän som då var med som tur va.
Ja vill inte uppleva de en gång till, men vet heller inte hur ja
skall klara all denna väntan på allt detta.
Inte bara de med min sambos barn utan allt annat med.
De står alltså bara totalt stilla som de känns som de gjort i veckor nu.
Kan ju också vara så att de att det är adhd.
Vilket vi tror ja har.
Just nu har det varit våldsamt aktivt.
Ja har bjudit på auktioner med pottor på tradera.
Faktiskt tre stycken .
Om ja får ens någon av dom vet ja inte, och de här med pottstolen har
liksom inte kommit något längre heller mer en vaga ideer om hur göra de.
Men har köpt skruv i alla fall, men sen är de ju resten och
de med verktyg som just nu saknas.
Sen har vi ju tittat lite på norska nätet om skötbord där.
Ja vet att de förr fanns med sele men när vi tittar så syns ingen bild eller så.
Bara namnet på de.
Verkar inte finnas i Sverige.
Har fått en större dragning till de med, så ja tror de
är som med pottstolen och barnstolen
tryggheten som rämnar allt mer.
Och då kommer detta mer och mer fram.
Någon underbarare person än min sambo kunde ja nog inte hitta
på denna jord och har ju friat med så om de inte vore som
de är nu så skulle de nog bli bröllop så fort som möjligt här,
men nu är de ju som de är.
Och allt detta trassel och väntande på allt.
Men vill, gör ja mer än något annat i denna värld.
Men då vill nog både den stora och lilla att allt skall kännas tryggt och allt de där.
Ja vet ju heller inte hur de här med att vara baby blir om vi får besök.
Om de visar sig att de är en baby här som är 24/7,
vilket ja mer och mer är rädd för att de är fråga om.
Men ännu försöker de hålla sig dolt.
Va blir de då med min sambos barn, även om dom nu vet de.
Är ju en sak att veta och en sak att se…
06-06-13
Så var de då ja igen som skall skriva.
De här är mer en mardröm än något annat.
Ja vet inte vad…
Allt har liksom tagit stopp i allt.
Ja vet att de inte alls är säkert ja får någon hjälp i Norge heller,
men reglerna för personlig assistent verkar ju vara väldigt svåra här.
De enda som ser ut att gått bra den här väckan hittills är att det
ser ut som att ja fått tag i alla papper av alla de slag från Norge.
Ja hoppas de i alla fall..
Min mamma har hjälpt till för dom har fax på jobbet.
Så har ju faxat både hit och dit .
Ett rent elände, men nu hoppas ja vi får allt.
Sen är de va man vågar använda och inte.
Ja har papper på omsorgssvikt i Norge, men hur de blir här vet ja ju inte.
Är ju annorlunda med de här med när man har sambo.
Men känner ju att ja tror inte de går att vi helt ensamma klarar den biten heller.
Och ja klarar ju inte av de själv och de gör ju inte en baby,
så de skulle och känns bara fel att ens försöka.
Speciellt numer när ja vet hur de är och har öppnat dörren till den minsta där inne.
Som sagts tidigare här inne så var ja ju ner under den nivå, så de va babyspråk.
Får väl se… Sen väntar ja bara på de två sista barna till min sambo.
Va dom säger, men ja vill ju så gärna dom skall komma på besök.
Men ja vet att de mer och mer är en baby som vill och måste få komma fram.
Praktiska lösningarna på de vet ja inte och är nog där mycket av spärrarna ligger.
Har ju inte gått så bra förr.
Hoppas väl på att nu när vi är två som väl skall kunna prata.
Men kommer väl inte undan att dra in psykiatrin heller.
Och de är väl värst, för de är ju där ja råkat värst ut.
Genom tex att de tagit mina babysaker från mig och sånt.
Så någon sån upprepning vill ja inte ha.
Sen är de väl de att ja har ju haft den här hjälpen förr av andra än min sambo, med
inte bara bra resultat.
Men ja vet nu att ja kan inte administrera det hela själv.
Någon gång mer har de gått för långt för de är för sent.
Ändå konstigt nog så tror ja någonstans att ja vetat att de skulle komma till ett sånt
avgörande förr eller senare där ja är tvungen ta de beslutet.
Ja har funderat på ta mitt liv också, men nu sista två dagarna
har ja ju i alla fall ätit lite och sovit i natt.
Någon lura fram en liten igår men något är ändå inte som förr.
Men de är bara det att ja inte kan sätta fingret på vad.
Men ja vet hon märker de…
Ja vet de, både ja och lillbabyn vet de, men de psykiska är ändå starkare än de.
Men ja vill inte göra henne de!
Är nog de som håller uppe en än så länge..
Men hur länge och hur många bakslag till?
Som sagt, de är de här med läkare, psykolog och hemtjänst,
event personlig assistent, som nu är de viktiga och värsta att få reda ut.
Och en sak är säker att när allt är i ordning här
så är de en baby som skall ha bröllop!
Så nu vet ni de, här på sidan!
De mest speciella bröllop som varit.
Och ändå vet ja de är mycket lång väg att gå.
Är så mycket vi måste få ordning på och hur vi skall ha de med babykläder mm.
Och va som måste provas fram, med sele på skötbord, rem på pottstol och sånt.
Men på något sätt hoppas ja ändå de skulle kunna gå.
Men vet ju inte om de bara är en vild desperat sista babydröm
från en liten baby, som önskar överleva in i de sista.
Men ser mindre och mindre möjlighet till de.
Är ju de med barnvagn med..
Så mycket är de, men tänk om de gick?
Och ett skötbord som inte va jobbigt…
Varken för min sambo eller de som skall hjälpa till.
Om vi får någon baby..
Skall ju ha bad med.
Men bröllop blir de! Babybröllop om allt går att lösa med hjälp menar ja.
Inte allt på en gång, men att vi får någon form av hjälp.
Annars går vi under.. Iallafall lillbabyn..
06-06-29
Tja vi får väl skriva om vad som hänt i de sista här då när nu sidan kommer upp igen.
Sen blev det ju ny adress efter en liten miss eller egentligen impulshandling.
Som ju alla vet är ju det här tydligen svårt förstå för utomstående.
Så jag stökade till det för mig själv här.
Går kanske inte rätta upp den skadan.
Mår väl egentligen för dåligt för att skriva men samtidigt är
de överfullt just nu av ja vet inte va allt,
och inte heller om vare sig ja eller något går igenom denna sommar.
Får se, har gått ner många kg men lyckats äta lite i dag två ggr.
Det var någon som fick fram den lille så åter igen
så visar de ju hur dåligt man mår utan.
Men va gör man då man inte kan ordna med de själv eller heller får hjälp med det.
Finns ju ingen lag heller.
Vi ab ,eller om man skall säga regression, har då verkligen fått för våra synder.
Iallafall om vi inte kan hjälpa oss själva eller något sånt.
Jag sökte om något som heter LSS eller hemtjänst,
men ingen av dessa klarar av de psykiska problem jag har.
Min sambo skulle ju behöva komma ut lite hon med och
hon kanske dessutom börjar jobba så vad händer då??
Jo dessvärre kanske det såg bra ut från början,
men jag hade skrivit så gott jag kunde och
blev ombed att skriva så detaljerat som jag kunde.
Vilket jag och min sambo gjorde,
och det var väl gott och väl kan tyckas.
Dessvärre är jag ju så impulsiv så jag skrev ett mail till,
dels för att fråga hur lång tid de skulle ta,
och dels råkade jag impulsivt ge gamla adressen hit.
Vilket ledde till diverse missförstånd efter vad det ser ut som.
Så nu verkar det som jag står där jag gjorde i Norge och
det leder ju till att min sambo ju inte vill lämna mig själv.
Om jag får dessa tex kramper och blir liggande så
kommer jag ju ingenstans och det kan ju vara i flera dagar
eller gå över mycket fortare eller vara i veckor.
Vi har inte fått någon exakt klarhet i vad jag får för hjälp,
men det verkar som jag får hjälp med dusch och matlagning,
men då kommer ju resten.
Skall man då varje gång man kanske kommit upp lite
som nu riva ner de för att de inte går att fortsätta
eller måste man göra avbrott eller så.
Jag har också svårt med andra saker mer eller mindre.
Det är ju dagar jag inte är på pcn heller.
Det är ju så att jag faktiskt sen i alla fall ett år nu
bara använt i alla fall pottan och får hjälp med att
torka mig i stjärten och då inte bara för att de är babyn.
Tja babyn vill väl ha pottan, men torka är väl mer att jag inte klarar det ordentligt,
vilket vi skrev, men får inte hjälp med det heller.
Hur kan det vara så stelt och fyrkantigt i detta land som påstods
skulle vara lika bra som Norge eller nåt? Tom kanske bättre??
Men var är det bra då undrar ju jag i såfall!?
Det har väl varit jobbigt här en tid och det ser ut att fortsätta längre.
Kanske jag känner att jag inte kan ta emot hjälp om det inte
finns utrymme för någon form av kompromiss eller något.
Ända tills idag var jag väl helt nere.
Just nu vet jag inte, men är väl egentligen det än.
Som vi också alla vet här på sidan är det dyrt med blöjor och
det leder ju till begränsning det med.
Just nu vet jag inte om man i Sverige som i Norge kan få blöjor
på recept annat än när man har inkontinens.
Det kan man i Norge men i Sverige är det ju också efter vad
jag förstått svårare att få det man trivs och mår bra med.
Jag har ju använt Tena för min allergi.
Har haft svårt med många av dom andra och dessutom trivs jag med dom.
Kanske också med raka inlägg eller vanliga barnblöjor.
Nästan skönare..
Det är något spec med dom, kan inte komma från det.
