Sidan 16

 

 

2006-10-08

 

 

 

Då skall väl ja skriva lite till då.

Nu när de ändå snurrar så mycket här uppe.

De skall väl hända något nu i veckan.

 I alla fall hoppas ja de.

 Något är det nu med den lilla.

 Men väldigt vakt än. Har sovit hela dan i dag mer eller mindre.

 På något sätt tar den lilla mer och mer över.

 Som min sambo sa hade ja något när dom var här.

 Mer än bara våt. Vad ja kände då och upplevde har ja väl på sätt och

vis upplevt förr men kan ändå inte beskriva de i ord.

 Men skillnaden nu var mer att ja visste att de va den lilla.

 Ja vet inte, men de var tydligare på något sätt just nu.

 Men i dag har de nog varit mer och mer att

ja kan känna att de är på väg under pottåldren.

 Höll på att bli en våt säng med.

 Vet inte va som stoppa de eller helt hur nära de va.

 Bara att de va där och höll på att hända och det va en liten.

 Som tur är har ja plast nu  i sängen.

Om ja skall ta de som positivt eller negativt vet ja inte.

Ändå känns det lite mer som för något år sedan.

 Men tycker ändå de är en skillnad ja inte kan få grepp om helt.

 Känner väl ändå mer nu att ja vill komma loss på något sätt.

 Men just nu så är något på väg tillbaka och de känns som

 de är den där riktigt lilla under pottåldern.

 Ändå kan ja inte beskriva de som om pottan är för stor eller otrygg den med.

 Ja vet inte helt vilket ord eller hur jag ska förklara de,

 eller hur ja ens skall hantera de heller.

 Min sambo ville skriva mer tror ja, men hon kom väl inte på mer.

 Själv vill ja väl kanske ta mer bilder och så nu.

 Så de blir lite mer bilder och så.

 Annars är ja ju inte så där med bilder eftersom jag inte ser,

men de finns ju andra som ändå vill ha de.

 Så ja får väl se om de blir mer sånt med här.

 Vi har väl nämnt de, men nu är de ju bara massa kort

på ett barnbarn i den, så ja får väl se.

 Men kommer väl mer hur lillen är och så från de nya här.

 Sen skall vi ju få nya golv och så med.

 De skulle ju vara från vår vardag, lillbabyns vardag.

 Ja vet inte, men samtidigt känns de som

att det mer och mer blir en liten en under ett år,

 och den kommer kanske finnas under en längre tid.

 I alla fall har de dykt upp den känslan igen nu.

 Vi har gjort en liten ändring i min säng med,

så de är som ett litet tak eller skall man säga sufflett..

  Kan nog kännas som en vagn med en filt över.

 Ja har sovit gott under den i två nätter nu och i dag i bara stjärten,

 men som sagt de höll ju på bli vått i dag.

 Men tar de ändå som de är en liten en som försöker ta över en mer och mer.

 Och att motståndet blir mindre och mindre.

 Vet inte helt va ja skall tycka om de eller inte, men har känt så här förr.

Ja vet inte om de varit så starkt på de här sättet någon gång förr.

 Samtidigt är de som om något ger mig lov att åtminstone förstå något av de.

 I alla fall är de inte dolt på samma sätt.

 Som om lillbabyn kommer fram mer i ljuset,

 eller i alla fall visar sig mer öppet inuti så ja vet att de är den, utan

att känna något tvivel eller osäkerhet om de är den eller de andra.

 Men så är de väl också de att de känns mer säkert att om de får som de vill mm,

så har nog psykologen i Norge rätt i, att då kan ja nog inte vända.

 Och hur liten ja blir vet ja nog inte helt.

 Men på något sätt känns de som de blir mycket smått och länge.

 Så min oro tror ja är mest om hur jag ska hantera de.

 Och då har de inget med min sambo att göra.

Utan de är nog mer runt i kring, plus detta med att de kostar.

 Men så dåligt som det två gånger de sista halvåret

 har tagit och ändå sagt hur viktigt de är.

 Hur får man fram de undrar ja ju bara.

 Vi är ju bara vanliga privatpersoner och har ingen utbildning på sånt här.

 Och de verkar ju inte bli någon som hör på att de fungerar så här och

 att de faktiskt inte hjälper med massa samtalsterapi utan

 de för mig är bara det här att leva ut de.

 Ja har nog börjat inse de själv mer och mer med.

 Sen är de ju då alla spärrar och sånt.

 På sätt och vis är dom där och ändå inte.

 I alla fall blir dom svagare och svagare ungefär som med barn

 som faktiskt inte bryr sig om vem eller va som ser dom i blöja eller i bara stjärten.

Samtidigt är de något nytt eftersom ja ju inte tyckt om vara i bara stjärten själv.

Inte ens knappt när ja badat eller duschat.

 Har på sätt och vis bara varit ett nödvändigt ont.

 Även om ja nu kände av de den veckan min sambo var borta

med en av de två som var här.

Den ena gick de egentligen väldigt bra med dusch.

 De gick väl bra med den andra med men de va ändå en skillnad.

 De som ja egentligen märkte mest av var nog att behöva stå

när ja fick blöjan påsatt eller av att de va väldigt otryggt.

 Och hon hade inte fått med sig att ja gjort allt i blöjan även fast ja sa den va full.

 Så de kom på golvet med.

 De kändes inte helt ok, men de va ju hon, sa hon som inte fåt med sig de.

Det va inget hon sa eller något sånt, så de va nog bara den lilla.

 Och de kan ju faktiskt inte dom veta.

 Dessutom va de väl att luras lite av mig,

även om nu kramperna va där så hade ja nog klarat mig va dom anbelanga.

 Men de va sömn ja behövde och utan blöja och flaska gick de bara inte.

 Men otryggt och osäkert på de avtalet var de,

 när babyn på de viset skulle vara bortpuffad så.

 De är en sak till som ja tror ligger o gör med att inte de hela ger helt efter.

 Och förstås allt annat, pengar och sånt med.

 För blöjor kostar ju och de är ju inte så lätt att få recept på de.

 Nu hoppas ja ändå få de, men man vet ju inte.

 Sen är de väl de med hur man räknar ut hur mycket

man gör av med på en månad eller nåt.

 Vet ju inte hur dom räknar heller.

 Verkar ju vara en begränsning, vilket ja tycker är konstigt egentligen.

 Man kanske skulle kasta ut en fråga på diaper?

 Gör man av med tre eller nåt på ett dygn, eller blir de fler?

 Men får väl hoppas något i alla fall löser sig.

 Men är ändå rädd att de är folk som inte förstår de här just nu.

 För vill ju få utrett de här med adhd, men förstås de här andra med,

för de är en lika stor del eller större.

 De är väl med en fråga..

Va är störst egentligen.

Men i vilket fall som helst så måste ja först få ett värdefullt liv eller så bra de går.

 Så måste ja ha hjälp för de här med både adhd men också babyn med.

 Vem mest eller hur mycket vet ja inte, men tror att höst, vinter och vår mycket mer.

 Kanske hela tiden eller som min sambo sa: De är mycket mer nu, mest förtiden.

 Tror inte så mycket de andra just nu i alla fall.

 Så de är nog förtiden som är värst nu och egentligen stämmer de med som de känns.

 Och då är de hösten och vintern som drar fram de

och ökar på de hela så de blir mer än annars.

 Sen finns nog de här jämt i större eller mindre grad.

 Så skulle ja sätta de på sin spets och fråga hur mycket

 ja skulle behöva så skulle de nog bli en längre period.

 Pratar kanske om månader eller rent utav år.

 De sägs ju att de tar ungefär lika lång tid att återställa

som att riva ner så då kommer ju frågan om att

de nog i alla fall inte är gjort på ett, två, tre.

 Samtidigt känns de som något just nu är avvaktande

och även när de är den helt lilla som styr är de någon skillnad.

 Inte lika mycket att analysera nu tror ja, men ändå iaktta som man vore en utomstående på något sätt.

 Egentligen ganska ok för den har ingen inverkan utan

 känner bara av de som händer inuti och runt omkring.

 Men ju tryggare de blir desto mindre av de tror ja de blir.

 De som egentligen känns mer skönt är nog de att ja mer och mer blir säker på detta.

 Och veta de är de som ja vill och måste och behöver.

 Att de med egna barn finns väl, men inte så att de

gör något på samma sätt, och inte heller de med jobb.

 De har tagit många år bara de med jobb, så nu är de egentligen

 de med att få de som skall ske, det att förstå detta på rätt sätt osv.

 Om de är möjligt att ja ev kan få  hjälp utan att den lilla skall bort.

 Om de blir bara min sambo eller någon till eller så.

 De viktiga känner ja att inte det ska bort med den lilla.

 Särskilt inte om ja nu ger efter helt.

 Har länge de nu blir.

 De i dag lärde mig nog något eller bekräfta nog något,

att faktiskt även vuxen regression kan bli så stark

 att de blir något du inte kan undgå eller styra.

 De som hände i blöjan när min sambo var borta och

 nästan i sängen i dag var för öppet för att ja skall bara

 kunna vifta bort de eller ignorera de.

 Ja skulle dessutom ljuga både för mig själv och

andra om ja sa att en del mer

 och mer inuti tror ja faktiskt vill de med, och att den lilla rent ut av kan de med.

 Så ja har mer och mer känslan av att ja närmar

 mig ändå en form för ett viktigt vägskäl, antingen eller.

 Ett vägskäl ja tror ja varit medveten om förr, men inte vågat ge mig in i och ta.

 Men någonstans har de funnits där sen 2003 i alla fall.

 Kanske tidigare med, som om den dagen närmar sig då

 den lilla kommer säga antingen ja eller nej eller rättare sagt,

ja blir tvungen till de.

 Ja har ändå insett att de inte är något att leka med.

 Heller inget de går att slå av och på som att nu passar de inte osv.

 Men på sätt och vis gör man ju de,

men känns som om de är en tidsfråga då delar av de inte kommer att gå mer.

 Nappen har blivit mer viktig och flaska med.

 Ja kan inte ta de som annat än att de går neråt och nu när liksom

 pottan är i och för sig accepterad men på set och vis bara allra nådigast.

 De går som de gjorde med toa, för på denna sida skall

ju alla tankar om detta med ab och så skrivas, för de är här ja kan göra de.

 Sen får ja bara hoppas de är dom som läser och i alla fall tycker om de dom läser.

 Ja har egentligen lite svagt känt av de med bide med.

 De vi på internatet hade två ggr i veckan, fot och stjärttvätt.

 Än i dag vet ja inte egentligen va ja minns av de.

 Ja vet bara vi hade de från andra som varit där och alltså

heller inte heller va de ligger i de, men vet att ja skulle vilja ha en.

 Nu är de som med egna barn, blir nog inte så,

men de och barnvagn, och de med pottstolen är kvar.

 Har ju en, men inte byggt om den än.

 Men nu när de mindre tar över verkar bara de med vagn och så bli kvar.

 Ja antar att för liten för potta drar bort den lite och

 de blir bara spädbarnets behov kvar,

och den ökar om ja nu har rätt i något.

 Men ja är ju bara en vanlig oskolad människa här,

så de blir bara de ja själv tänker och känner på den här sidan, och min sambo med.

 Nja, nu har de visst blivit väldigt mycket här,

tre sidor eller nåt sånt, så de blir mycket att läsa.

 Kanske kommer de mer i veckan med här, va vet ja.

 Kanske min sambo eller lillan vill säga något med om allt detta.

 Man vet aldrig.

 Och som hon sa så väntar vi nu bara på lite ordning här och bröllop.

 Men de blir ju lite spec för de blir med en lillbaby med.

 Fortfarande svårt tror ja förstå de att ja kommit hit,

men även hennes barn har ju accepterat de,

 så de känns egentligen väldigt skönt för då är ju de lättare på vägen med.

 Behöver egentligen inte dölja något på samma sätt heller.

 Ja tycker om dom alla fyra, och ja tror dom vet de,

 och min sambo gör de med och

bryr mig om dom alla fyra och de nya lilla med.

 Även om nu den lilla här blir sotis.

 Vem skulle kunna säga något annat..

 Nej nu skall ja spara detta så de kommer ut.

 Då får de hellre bli en sida till isåfall.

 Ha de bra alla ab och ni andra med, från lillen och lilllbabyn