Sidan 17

 

 

 

2006-10-08

 

Då kommer det lite mer då.

 Låter bara tankarna gå här så kanske de blir tomt hoppas ja.

 Vart så mycket…

 Så om de är för att de är ett tag sen..

 Som ja har för mig att jag tidigare nämnt så brukade ja gå och se på babysaker.

 När de blir så här som nu så blir de starkare med.

 Kan räcka med pottor eller skötbord.

 Vi har ju med pratat om skötväska med.

 Funderar mer på de.

 Sen är de ju förstås de att minstingen får stå då,

men kan väl bli nödvändigt tror ja om lillen tar över helt,

vilket ja faktiskt tror att den kan mer och mer.

 Ja undrar bara om ja får räkna med de.

 Sen är de det att ja ändå tror att ja har mer av de här pga allt ja gått igenom.

 Och då är de ju mer försvar eftersom de då är mer psykiskt.

 Vet ju inte hur mycket psykiskt de är för andra och så.

 Ja kan bara se till mig själv om de och utgå från de,

sen är de ju svårt få material om detta.

 Till och med om barn som har de, men ja tycker de borde finnas.

 Men hittar man de?

 Egentligen borde de gå på nätet, men de har ja inte lyckats med.

 Annars så vet ja inte men är ju nyfiken på de.

 Om inte annat så för att förstå mer om de.

 För tror inte de är något annorlunda för oss som för de små.

 Är bara att vi reagerar som dom.

 Sen så får man nog ta de hur man vill, men allt de här olika är jobbigt.

 Nu har ja ju två, en på synhjälpscentralen och en hos min fasta läkare.

 Och ja vet inte hur mycket de förstår.

 Brukar ju säga att de bara är vi som har de som kan de,

 men hoppas de kan de någorlunda.

 Annars kan de ju bli svårt de här att komma någon stans tror ja.

 Inte då bara med hjälp utan också med alla bidrag och andra rättigheter.

 För hur ja än gör så har de alltid varit de här med babyn som har ställt till de,

och de är ju den som kostar med.

 Känns som de står väldigt mycket på spel nu denna vecka,

 för då skall de bli hembesök och är väl lite så där om hur man ska lägga fram det.

 Men dölja något vill ja inte, för då tror ja inte de här kommer att gå.

Så de gäller att bli förstådd.

 Är så svårt, man missar ju så mycket på att inte se kroppsspråk och

 allt annat som uttryck och sådana saker.

 De är de svåra och ja har misslyckats så många gånger med de.

 Eller inte nått fram eller så de har blivit något missförstånd någonstans,

 så de är nog bara de ja är lite rädd för.

 Men hoppas de skall gå.

 Sen har ja min sambo som kan hjälpa mig mer.

 Kanske inte så bra, vet inte, men de får gå ändå.

 De är för lätt att missa något eller så när man inte ser

hur den eller de man pratar med tar de hela.

 Om dom förstår eller inte..

 Man ser ju inte mimiken som de så fint heter,

och bara på rösten kan man ju dessvärre missa för mycket.

 Spec om man har mycket att koncentrera sig på.

 Ja har ju en liten enveten där inne med och den brukar vara de mer,

 om de blir mycket runt om kring med.

 Så egentligen önskar ja de blev tisdag så de var över, för då vet ja hur de går.

 Men orolig är ja, för känns som de är så mycket.

 Och dessa två saker är så viktiga.

 Har ju knappt förstått de själv.

 Tagit så lång tid innan man helt greppar hur viktigt de är.

 Om de nu är dels också för allt man hör med om de för och

 emot om de här, så ja vet ju inte var dessa två står.

 Och de är ju med en sak.

 För får man dom emot sig blir de ju inget bra alls.

 Ja har ju varit med om de så ja vet hur de är, men ja hoppas de skall gå bra.

 Det känns som de är mycket som står på spel med recept och annat,

 remisser och såna saker med, så ja antar de är därför

 de känns som ja inte får något gjort eller

kan koncentrera mig på läsa eller något annat heller.

 Får bara vänta och se på de hela, men ja hoppas ju att de skall gå,

och vi skall äntligen komma någonstans.

 I alla fall  har allt stått så stilla nu länge.

 Sen i juni tycker ja, och de här två nergångarna

ja hade tog ändå bra mycket av allt ja har.

 Så om de nu kunde bli något positivt av de hela.

 Bostadstillägg eller remiss eller recept på blöjor, de skulle göra mycket bara de.

 Och kanske också då att de börja röra på sig med

 personlig assistent skulle nog kännas väldigt bra om de med.

 Men känns mer och mer tufft att bara vänta och vänta.

 Samtidigt försöker ja inte att lägga för mycket förhoppning i de

så man inte blir för besviken, men de är så svårt, för lätt att göra de.

 Att de kanske nu för en gång skull skall gå bra,

 sen gör de inte de, och så blir man helt förstörd för de.

 Ändå gör man om de, man hör på de man möter och

tror när dom säger så eller så, sen ändrar dom sig eller nåt går galet o

sen står man där och de är du som får ta de, ingen annan.

 De är inte dom som nästan sitter där och

 inte orkar mer för de är för mycket att bära,

både de runt omkring just då,

och de förflutna som då passar på komma fram.

 För du är för svag att hålla de borta och då rasar allt och de funkar inte.

 Så att bara för du har en sambo kan du putta bort allt.

 Spec inte när hon då kanske är borta eller nåt.

 Då står du där själv och plötsligt kanske du lär dig

något mer om dig själv eller vad babydelen gör.

 Som nu när min sambo var borta, både de med blöjan men också

en bekräftelse på hur illa de blir utan pottan med ,och att ta bort allt.

 Sen kan man nog diskutera tror ja hur mycket man vill,

om hur och vida ge efter eller inte,

men så länge de inte kan ge något lika bra eller bättre, så va gör man då?

 Men mitt problem är ju de andra sakerna med.

 Ja har ev adhd och att de som dom säger att mina kramper är funktionella.

 Men om de nu är de, så hur då?

 Skall man då inte få någon hjälp då av de offentliga för de?

 Och då skall dom vara psykiska då anntar ja,

men även om dom nu är de, hur skall man få bort dom då?

 Ja är bara mer och mer rädd för att de skall bli som i Norge,

så ja plötsligt står där på samma ställe

och ja tror inte ja klarar de en gång till,

att för att dom nu är funktionella skall ja inte få något för dom,

 så som de var där.

 Och samtidigt hjälper de ju inte mot detta andra.

 Som regel har ju de två sakerna blivit ihopsatta.

 Är nog rädd för de skall ske igen.

 Nu vart de visst fler sidor igen, men är så mycket man har i huvet.

 Sen vill man så mycket med här, men ja tror just nu de börjar bli mer

och mer att få tid till oss själva här,

så den allra minsta kan få sitt helt utan störningar.

 Men då måste man väl ut på landet eller nåt,

 och få ordning på i alla fall en del av allt detta runt

i kring så de inte ligger med och stör minstingen heller.

 Nej nu får ja väl se till att få ut detta och

 kanske så småningom fler bilder så hoppas ja alla är nöjda och glada.

 

 

 

06-10-26

 

 

Jaha då har de då gått en stund nu, och i går var de alltså

 dags för möte med kommunen angående mitt hjälpbehov.

 De gick väl kanske inte så bra.

 De va två stycken som kom på hembesök och de va jobbigt,

och blev nog både besviken och kanske arg med.

 Kanske min sambo skriver med om de, för ja tror hon behöver de med.

 Som ja.

 Den ena alltså hängde sig bara upp på medicin och

 annat och de här med kramperna också.

 Tog en evinnerlig tid att få dom att förstå.

 OM dom nu gjorde de.

 Sen va det ju babyproblemet, och som vanligt vet ja inte

helt säkert om dom blanda ihop de eller ej.

Trots att ja tyckte vi förklara att dom inte hörde ihop.

 Sen de här med potta och att ja ändå behöver hjälp med att torka mig i stjärten.

 De vart också en massa, för då kom de hela tiden med detsamma

som hemtjänsten att, jo men de finns ju toaletter som tvättar och toalettsits.

 Men då skulle ja ta bort babydelen helt.

 Så va säger man?

Gick nog ner som i somras nu eller som när min sambo var borta.

 Allt känns helt svart och de känns meningslöst med den här andra utredningen med.

 Kanske rädd för att inte bli förstådd där heller.

 Eller få någon hjälp av de i slutänden.

 Har ju misslyckats med de hela tiden.

 Även om ja nu får adhd så kanske ja inte får något för

de andra två problemen ja har,

med tanke på massa disskussioner med eller om medicin.

 Förutom till adhd eller kramperna vid behov.

Ja vet inte om ja orkar.

 Har ju aldrig läst på alla dessa sidor att de går vare sig bota eller medicinera bort.

 Så just nu vet ja nog vare sig ut eller in, eller om ja ens orkar slåss mycket mer.

 För adhd förklarar ju egentligen inte allt.

 Så just nu är de nog bara väldigt motigt och jobbigt.

 Skriver lite medans ja ännu orkar med de.

 Innan de går helt ner.

 Sen är väl oron mer nu också för att om min sambo får jobb.

 För de verkar inte som hon kan få bli min personliga assistent,

 och då måste de bli någon annan.

 För ja behöver någon form av hjälp när hon i så fall jobbar.

 Men ser ju inte ut som de går att lösa det med

att få prova de vi kanske hade hoppats på.

 Att få leva full tid som baby, i alla fall höst o vinter.

 Och se om de jämnar ut de hela.

 Som de nu gick i går vet ja nog inte vart ja egentligen står när de gäller den delen igen.

 För ja tror inte ja klarar de här hoppandet.

 Att om ja får hjälp och tex mår så dåligt som nu och

 de är mitt i veckan eller så, och ja behöver babydelen.

 Så måste ja då hoppa över den x antal timmar.

 Kanske helt…

Ingen potta heller..

 Tror inte de hela kommer fungera då.

 De kommer bli dessa spärrar ja har som ja dessutom har så svårt att bryta.

 Dom kommer nog bara bli som i Norge,

ännu värre och de pga detta som har hänt nu,

både med hemtjänsten och de här andra.

 Dessutom så föreslog dom hemtjänst,

men de vet vi ju att de inte fungerade, vare sig nu eller då i Norge.

 Som de nu känns har ja bara åter igen kommit i exakt samma situation som i Norge.

 Som de ser ut går de inte vare sig komma runt eller något, så de känns nog bara hopplöst.

 Har nog bara mest lust ge upp just nu, och inte ta de där andra heller.

 Även om de nu skulle vara bra få den där adhd-utredningen.

 Men den räcker ju i alla fall inte för att få hjälp.

 De är klart att medicin mot de skulle kanske lätta upp en del.

 Men tror ändå inte de tar vare sig kramperna eller babydelen.

 Är ju faktiskt dom som har de här utan adhd så ja får väl se.

 De är förstås de här med allt besvär som de varit att komma hit, så ja får vänta och se.

 Men känn inte som de kommer bli något bättre med att göra detta.

 Inte just nu i alla fall.

 Men får se hur de blir fram över.

 Å andra sidan vet ja inte om remissen gått iväg eller inte.

 Just nu vet ja inte om ja ens skulle kunna öppna en gång till.

 De är slutet just nu eller på väg i alla fall.

 Som de va i slutet i Norge och då är de stopp i alla fall.

 Då vet ja inte om de blir en rättvis utvärdering i alla fall.

 De igår fick, och de tidigare med hemtjänsten fick nog allt gammalt att komma upp.

 Och alla blockeringar att gå in och ja vet inte om dom går öppna igen.

 De gick inte förut.

 Var ju lite därför ja flytta till Norge med.

 Sen bodde ja ju där över tretton år.

 Nu känns de som ja är tillbaka där ja va både i Norge och Sverige innan ja flytta.

 Så de känns inte allt för bra just nu.

 Kunde lika bra bott kvar där känns de som just nu.

 I alla fall va gäller de här med hjälp och förståelse och sånt.

 Så är de förstås den enda ljuspunkten min sambo,

men just nu är ja nog för långt ner eftersom de dessutom är höst med,

och då mår ja ju dåligt i alla fall mer eller mindre.

 De här har i alla fall inte hjälpt upp de hela.

De är nog för dåligt med sömn med och börjar bli för mycket treo med.

 Ja får bara hoppas att den som vanligt styr ner sig när de hela lugnat ner sig.

 De brukar ju göra de..

 Tar ju bara litte tid, men vi får väl se om en ilsken sambo

 skriver med här för hon va inte måttligt arg hon heller.

 Men de va inte min mor heller.

 Men som sagt, va gör man?

 Ja får bara försöka ta mig igenom de närmaste dagarna här.

 Skall se om ja åker till min kompis i helgen med eller va de kan bli.

 Vet väl inte helt än va de blir.

 De är ju så jobbigt att vänta på allt.

 Pension, och allt de här andra, med bostads -tillägg och sånt.

 Och för varje månad de här eviga sökandet till soc.

 Önskar bara mitt kom igång så vi slapp söka,

utan visste va vi har och inte har el eventuellt 

 får över till minstingen med blöjor och kanske kläder.

 Kanske apoteks-lavemang, eller piller i stjärten.

 Känner ju ändå av de, och någon skillnad är

 de ju på vanlig vattenlavemang och de andra.

 Fick ju de i går kväll och visst va de skönt och

 minstingen somna efteråt som vanligt, men de ligger nog ändå där.

Ja har känt nu en stund mer och mer att de va ju ett tag sen.

Men de kostar ju och som vi har de nu får vi ju vända på femöringen.

 Det känns som att ja ju inte vet hur mycket eller

lite bättre de blir, om eller när ja får egen inkomst.

 Men ändå någon skillnad måste de ju göra hoppas ja,

 även om ja nu har dataintresset kvar osv.

 Ändå just nu är de in

vara värt de?

 Men just nu känns de ju så dumt att fundera på för de ser ju inte ut att bli av alls igen.

 Inte heller med den hjälp ja hoppats på,

eftersom ja ändå känner att ja el vi rör vid något när ja går ner.

te så mycket.

 Men ett chassi eller minnen till den ja kör med nu.

 Event har ja funderat på en ny mobil, men skall ju i så fall sälja den ja har.

 Men får väl se på de vart eftersom här.

 Sen har ja väl börjat fundera va ja väntar mig osv.

 Börjar nog känna mer och mer att ja inte vill ha för stora förhoppningar ändå.

 Men är väl vagt och kanske sökande än,

men känns ändå som om de med baby 24/7 borde ja prova på något vis.

 De har varit i så många år nu, spec den här tiden, och måste betyda något.

 Sen funderar ja nog ändå lite på de andra delen

 av året med, men känner ändå de,

 att om de kan jämna ut saker och ting och inte få allt att rasa för minsta lilla.

 Kan de då inte

 Nu känns de väl så långt ifrån att få något och

 klara sig själv så gott vi kan, men ja undrar om man kan de..

 Ja har gått igenom så mycket så ja vet sannerligen

 inte om ja inte vill ha en viss form av hjälp eller stöd eller vi båda kanske .

ja vet inte riktigt, ja försöker hitta mig och mig själv,

men just nu vet ja inte med allt de här som nu har hänt och

alla spärrar som ja känner bara blir värre av allt de här.

 Men finns ju inga möjligheter just nu.

 Och som de ser ut med allt som har hänt nu så vet ja ju inte hur

 de blir i framtiden heller, och eller hur ja skall hantera allt de här.

 Som sagt, de känns bara jobbigt just nu eftersom ja ju

känner mer än någonsin att ja inte tror att ja kan hoppa

så där som ja då skulle behöva göra.

 Så va gör man då?

 För är man för ärlig och säger som de är så blir de ju fel ändå,

och hur ja än gör kommer de ju fram.

 Och om inte annat för babysakerna som finns hemma.

 Om inte annat för skötbordet med.

 De känns som hur ja än gör, ärlig eller inte,

 eller om man döljer något så kommer de ju fram.

 Och sen kommer dom här problemen hur ja än bär mig åt.

 Men om de nu blir någon skillnad på de här med

denna utredning känns helt plötsligt inte alls så säkert.

 Dessutom så vill ja inte sätta för stora förhoppningar på något.

 Har haft så många och stora besvikelser i mitt liv.

 Ändå gör man om de och blir besviken i alla fall och går ner så här.

 Ja har ju ändå aldrig förnekat att ja har depressioner och

 annat med, för utom ev adhd.

 Men de har aldrig funkat med mediciner, för de.

 Utan det har varit babydelen som varit de.

 Och ja känner nog de att ja provat nog med de.

 Men då blir man ju bara räd de skall bli som i Norge,

 för de är ju bara medicin de rör sig om och ändå finns de

 ju ingen som har de här som blivit bra av medicin va ja vet eller har sett.

 Så känns de just nu, och då känns de ju inte så viktigt med utredningen heller

 om de bara kanske blir som i Norge att de blir konflikt av de hela.

 Börjar väl bli rädd för de nu, och ja tror inte ja kommer lika lite här som där,

att ge mig på de med medicin eller avkall på babydelen.

 Den har hjälpt för mycket, och med noll i biverkningar och annat.

 Nej detta blev visst väldigt dystert, men de är dessvärre som de känns just nu.

 Och ja vet som sagt inte hur eller om ja skall klara de hela.

 Hur mycket ja än vill de.

 Detta är liksom tredje gången de rasar nu sen i somras,

och fort och mycket med, så är inte bara en liten vågdal utan en större

som ja inte vet om ja sett botten på än som de ser ut.

 Nu har ja snart skrivit tre sidor,

men för en gångs skull är ja väldigt osäker på vart ja har något

 eller ens vilken fas lillbabyn är i.

 Pottålder eller under eller i bara stjärten..

 Inget känns rätt just nu.

 Om den nu drar sig in i sig själv så är de väldigt olägligt.

 Känner att ja ändå skulle behöva den för att klara den här utredningen.

 Ändå va de nog blöjan ja hade på som fick mig klara de hela i går.

 Så bra de nu gick till dom gått vill säga.

 Sen vart de värre alltså.

 Nästan en vecka till har gått men ja vet inte om ja kan säga

den varit positiv precis när den ser ut att sluta så här.

 Men känns ju inte som man har någon utväg ur något, inte ekonomiskt.

 Mer och mer känner ja väl tvärt om att ja inte vet hur ja

 skall klara omställningen till en så mycket mindre inkomst.

 Även om kurser och priser och sånt är annorlunda här,

 så är vissa saker svårare, och de ser ju inte ut som de skall bli någon ordning på de.

 Blöjrecept känns avlägset, liksom allt annat som ändå skulle behövas.

 Men ja får väl återkomma för värken börjar bli svår och

lillbabyn har fått för lite sömn med nu.

 Så ja får spara detta och se om de blir mer, eller om de kommer ut så här.

 Kanske mer bilder med, vem vet…

 Är någon som fotat i alla fall, så vi får se va som händer.