Sidan 18
2006-10-26
Jaha då har de då gått en stund nu, och i går var de alltså
dags för möte med kommunen angående mitt hjälpbehov.
De gick väl kanske inte så bra.
De va två stycken som kom på hembesök och de va jobbigt,
och blev nog både besviken och kanske arg med.
Kanske min sambo skriver med om de, för ja tror hon behöver de med.
Som ja.
Den ena alltså hängde sig bara upp på medicin och
annat och de här med kramperna också.
Tog en evinnerlig tid att få dom att förstå.
OM dom nu gjorde de.
Sen va det ju babyproblemet, och som vanligt vet ja inte
helt säkert om dom blanda ihop de eller ej.
Trots att ja tyckte vi förklara att dom inte hörde ihop.
Sen de här med potta och att ja ändå behöver hjälp med att torka mig i stjärten.
De vart också en massa, för då kom de hela tiden med detsamma
som hemtjänsten att, jo men de finns ju toaletter som tvättar och toalettsits.
Men då skulle ja ta bort babydelen helt.
Så va säger man?
Gick nog ner som i somras nu eller som när min sambo var borta.
Allt känns helt svart och de känns meningslöst med den här andra utredningen med.
Kanske rädd för att inte bli förstådd där heller.
Eller få någon hjälp av de i slutänden.
Har ju misslyckats med de hela tiden.
Även om ja nu får adhd så kanske ja inte får något för
de andra två problemen ja har,
med tanke på massa disskussioner med eller om medicin.
Förutom till adhd eller kramperna vid behov.
Ja vet inte om ja orkar.
Har ju aldrig läst på alla dessa sidor att de går vare sig bota eller medicinera bort.
Så just nu vet ja nog vare sig ut eller in, eller om ja ens orkar slåss mycket mer.
För adhd förklarar ju egentligen inte allt.
Så just nu är de nog bara väldigt motigt och jobbigt.
Skriver lite medans ja ännu orkar med de.
Innan de går helt ner.
Sen är väl oron mer nu också för att om min sambo får jobb.
För de verkar inte som hon kan få bli min personliga assistent,
och då måste de bli någon annan.
För ja behöver någon form av hjälp när hon i så fall jobbar.
Men ser ju inte ut som de går att lösa det med
att få prova de vi kanske hade hoppats på.
Att få leva full tid som baby, i alla fall höst o vinter.
Och se om de jämnar ut de hela.
Som de nu gick i går vet ja nog inte vart ja egentligen står när de gäller den delen igen.
För ja tror inte ja klarar de här hoppandet.
Att om ja får hjälp och tex mår så dåligt som nu och
de är mitt i veckan eller så, och ja behöver babydelen.
Så måste ja då hoppa över den x antal timmar.
Kanske helt…
Ingen potta heller..
Tror inte de hela kommer fungera då.
De kommer bli dessa spärrar ja har som ja dessutom har så svårt att bryta.
Dom kommer nog bara bli som i Norge,
ännu värre och de pga detta som har hänt nu,
både med hemtjänsten och de här andra.
Dessutom så föreslog dom hemtjänst,
men de vet vi ju att de inte fungerade, vare sig nu eller då i Norge.
Som de nu känns har ja bara åter igen kommit i exakt samma situation som i Norge.
Som de ser ut går de inte vare sig komma runt eller något, så de känns nog bara hopplöst.
Har nog bara mest lust ge upp just nu, och inte ta de där andra heller.
Även om de nu skulle vara bra få den där adhd-utredningen.
Men den räcker ju i alla fall inte för att få hjälp.
De är klart att medicin mot de skulle kanske lätta upp en del.
Men tror ändå inte de tar vare sig kramperna eller babydelen.
Är ju faktiskt dom som har de här utan adhd så ja får väl se.
De är förstås de här med allt besvär som de varit att komma hit, så ja får vänta och se.
Men känn inte som de kommer bli något bättre med att göra detta.
Inte just nu i alla fall.
Men får se hur de blir fram över.
Å andra sidan vet ja inte om remissen gått iväg eller inte.
Just nu vet ja inte om ja ens skulle kunna öppna en gång till.
De är slutet just nu eller på väg i alla fall.
Som de va i slutet i Norge och då är de stopp i alla fall.
Då vet ja inte om de blir en rättvis utvärdering i alla fall.
De igår fick, och de tidigare med hemtjänsten fick nog allt gammalt att komma upp.
Och alla blockeringar att gå in och ja vet inte om dom går öppna igen.
De gick inte förut.
Var ju lite därför ja flytta till Norge med.
Sen bodde ja ju där över tretton år.
Nu känns de som ja är tillbaka där ja va både i Norge och Sverige innan ja flytta.
Så de känns inte allt för bra just nu.
Kunde lika bra bott kvar där känns de som just nu.
I alla fall va gäller de här med hjälp och förståelse och sånt.
Så är de förstås den enda ljuspunkten min sambo,
men just nu är ja nog för långt ner eftersom de dessutom är höst med,
och då mår ja ju dåligt i alla fall mer eller mindre.
De här har i alla fall inte hjälpt upp de hela.
De är nog för dåligt med sömn med och börjar bli för mycket treo med.
Ja får bara hoppas att den som vanligt styr ner sig när de hela lugnat ner sig.
De brukar ju göra de..
Tar ju bara litte tid, men vi får väl se om en ilsken lillan
skriver med här för hon va inte måttligt arg hon heller.
Men de va inte min mor heller.
Men som sagt, va gör man?
Ja får bara försöka ta mig igenom de närmaste dagarna här.
Skall se om ja åker till min kompis i helgen med eller va de kan bli.
Vet väl inte helt än va de blir.
De är ju så jobbigt att vänta på allt.
Pension, och allt de här andra, med bostads -tillägg och sånt.
Och för varje månad de här eviga sökandet till soc.
Önskar bara mitt kom igång så vi slapp söka,
utan visste va vi har och inte har el eventuellt
får över till minstingen med blöjor och kanske kläder.
Kanske apoteks-lavemang, eller piller i stjärten.
Känner ju ändå av de, och någon skillnad är
de ju på vanlig vattenlavemang och de andra.
Fick ju de i går kväll och visst va de skönt och
minstingen somna efteråt som vanligt, men de ligger nog ändå där.
Ja har känt nu en stund mer och mer att de va ju ett tag sen.
Men de kostar ju och som vi har de nu får vi ju vända på femöringen.
Det känns som att ja ju inte vet hur mycket eller
lite bättre de blir, om eller när ja får egen inkomst.
Men ändå någon skillnad måste de ju göra hoppas ja,
även om ja nu har dataintresset kvar osv.
Ändå just nu är de in
vara värt de?
Men just nu känns de ju så dumt att fundera på för de ser ju inte ut att bli av alls igen.
Inte heller med den hjälp ja hoppats på,
eftersom ja ändå känner att ja el vi rör vid något när ja går ner.
te så mycket.
Men ett chassi eller minnen till den ja kör med nu.
Event har ja funderat på en ny mobil, men skall ju i så fall sälja den ja har.
Men får väl se på de vart eftersom här.
Sen har ja väl börjat fundera va ja väntar mig osv.
Börjar nog känna mer och mer att ja inte vill ha för stora förhoppningar ändå.
Men är väl vagt och kanske sökande än,
men känns ändå som om de med baby 24/7 borde ja prova på något vis.
De har varit i så många år nu, spec den här tiden, och måste betyda något.
Sen funderar ja nog ändå lite på de andra delen
av året med, men känner ändå de,
att om de kan jämna ut saker och ting och inte få allt att rasa för minsta lilla.
Kan de då inte
Nu känns de väl så långt ifrån att få något och
klara sig själv så gott vi kan, men ja undrar om man kan de..
Ja har gått igenom så mycket så ja vet sannerligen
inte om ja inte vill ha en viss form av hjälp eller stöd eller vi båda kanske .
ja vet inte riktigt, ja försöker hitta mig och mig själv,
men just nu vet ja inte med allt de här som nu har hänt och
alla spärrar som ja känner bara blir värre av allt de här.
Men finns ju inga möjligheter just nu.
Och som de ser ut med allt som har hänt nu så vet ja ju inte hur
de blir i framtiden heller, och eller hur ja skall hantera allt de här.
Som sagt, de känns bara jobbigt just nu eftersom ja ju
känner mer än någonsin att ja inte tror att ja kan hoppa
så där som ja då skulle behöva göra.
Så va gör man då?
För är man för ärlig och säger som de är så blir de ju fel ändå,
och hur ja än gör kommer de ju fram.
Och om inte annat för babysakerna som finns hemma.
Om inte annat för skötbordet med.
De känns som hur ja än gör, ärlig eller inte,
eller om man döljer något så kommer de ju fram.
Och sen kommer dom här problemen hur ja än bär mig åt.
Men om de nu blir någon skillnad på de här med
denna utredning känns helt plötsligt inte alls så säkert.
Dessutom så vill ja inte sätta för stora förhoppningar på något.
Har haft så många och stora besvikelser i mitt liv.
Ändå gör man om de och blir besviken i alla fall och går ner så här.
Ja har ju ändå aldrig förnekat att ja har depressioner och
annat med, för utom ev adhd.
Men de har aldrig funkat med mediciner, för de.
Utan det har varit babydelen som varit de.
Och ja känner nog de att ja provat nog med de.
Men då blir man ju bara räd de skall bli som i Norge,
för de är ju bara medicin de rör sig om och ändå finns de
ju ingen som har de här som blivit bra av medicin va ja vet eller har sett.
Så känns de just nu, och då känns de ju inte så viktigt med utredningen heller
om de bara kanske blir som i Norge att de blir konflikt av de hela.
Börjar väl bli rädd för de nu, och ja tror inte ja kommer lika lite här som där,
att ge mig på de med medicin eller avkall på babydelen.
Den har hjälpt för mycket, och med noll i biverkningar och annat.
Nej detta blev visst väldigt dystert, men de är dessvärre som de känns just nu.
Och ja vet som sagt inte hur eller om ja skall klara de hela.
Hur mycket ja än vill de.
Detta är liksom tredje gången de rasar nu sen i somras,
och fort och mycket med, så är inte bara en liten vågdal utan en större
som ja inte vet om ja sett botten på än som de ser ut.
Nu har ja snart skrivit tre sidor,
men för en gångs skull är ja väldigt osäker på vart ja har något
eller ens vilken fas lillbabyn är i.
Pottålder eller under eller i bara stjärten..
Inget känns rätt just nu.
Om den nu drar sig in i sig själv så är de väldigt olägligt.
Känner att ja ändå skulle behöva den för att klara den här utredningen.
Ändå va de nog blöjan ja hade på som fick mig klara de hela i går.
Så bra de nu gick till dom gått vill säga.
Sen vart de värre alltså.
Nästan en vecka till har gått men ja vet inte om ja kan säga
den varit positiv precis när den ser ut att sluta så här.
Men känns ju inte som man har någon utväg ur något, inte ekonomiskt.
Mer och mer känner ja väl tvärt om att ja inte vet hur ja
skall klara omställningen till en så mycket mindre inkomst.
Även om kurser och priser och sånt är annorlunda här,
så är vissa saker svårare, och de ser ju inte ut som de skall bli någon ordning på de.
Blöjrecept känns avlägset, liksom allt annat som ändå skulle behövas.
Men ja får väl återkomma för värken börjar bli svår och
lillbabyn har fått för lite sömn med nu.
Så ja får spara detta och se om de blir mer, eller om de kommer ut så här.
Kanske mer bilder med, vem vet…
Är någon som fotat i alla fall, så vi får se va som händer.
