Sidan 19

 

 

06-10-27

 

Tja va skall man säga, går visst bara neråt nu och tappar mer och mer lusten till allt.

 Samtidigt så funderar ja ju mer på lite av de ja sa om lavemanget, skillnaden…

 Är de det, eller tror man bara de?

 Vet inte..

 Samtidigt ändå så tänker ja ju på de med 24/7.

 Men bör man de nu när de ser ut som inget går.

 Och inte kan ja se bort från de med babyn heller.

 De gick ju inte i Norge heller .

Försöker få någon form för uppfattning om vart ja står och så, men klarar inte de.

 Spärrarna sätter med in, ungefär som i somras, och resten går då ner.

 De har ju ingen betydelse att man vet de.

 De gör dom ju ändå, så de enda denna månad

ser ut som den hade va elände och katastrofer.

Och nu när ja känner de som ja skulle behöva lillbabyn så drar den sig undan.

 Och å andra sidan så är ju inläggsblöjorna slut,

 och hur mycket ja har kvar av de andra vet ja inte.

 Men va skall man då kämpa för?

 När de ser ut som de ja trodde inte går.

 Att även de lilla ja ville ha, en form för balans kanske, även med minsti 24/7.

 Även om de skulle vara så att ja kanske måste ha den

 så större delen av året, eller hur stor del de nu skulle va.

 Men nu ser ja ju att man måste se,

och heller inte ha de här andra ja har för att kunna få de.

 Eller så, så nu känns de som de får bara ha sin gång.

 Ja vet inte en gång om ja orkar med utredningen då de ju inte räcker

med bara adhd och de andra känns så osäkert att de skall bli förstått.

 Eller ja känner bara ja kanske lurat mig själv,

eller blivit de, eller trott för mycket på de ännu en gång.

 De ja borde lärt mig av 20 år om inte mer, att det inte går..

 De skall ju bara medicineras bort.

 Och mer med antidepressivt eller nåt sånt orkar ja inte ens bråka om.

 Ja står där ja jämt gjort och om de nu är så att de inte räcker med adhd så vad då?

 Och vart kommer då regressionen in, och vilken deldiagnos blir de då?

För under adhd kommer den ju inte,

och har då alla något som har ab eller är infantilister?

 Är bara så trött på allt och jobbigt med.

 Långt ner är ja med och vill ha bara frid.

 Men vill ja ha evig frid?

Det är något ja inte vet just nu, men mycket nära som i somras

 och när min sambo var borta.

 Och de känns som ja bara inte orkar mycket mer av allt de här ,och ,eller all väntan.

 Värken gör de förstås inte bättre heller, och är inne på andra dan nu.

 De brukar hålla på tre, så de skulle va en dag till då.

Så då blir frågan om ja orkar ta mig upp,

och hur skall ja se på babysaker eller få tag i köplavemang som omväxling?

 Eller försöka förstå om de är någon skillnad på de eller

om de är så att de bara är för att de va så de börja?

 Vet inte svaret på något, förutom att alla alternativ kostar pengar,

och de har ja ju inga just nu.

 Sen undrar ja bara hur mycket längre och så vidare lillen inuti skall klara att ta de.

 Finns nog en gräns som de gör med allt.

 Som min sambo sa, man trodde nog de,

 men här ser ut att vara mindre än där uppe i Norge.

 I alla fall om nu inte min sambo kan få hjälpa mig, va gör ja då?

 Känner ändå lite så, att göra uppehåll, tex om  min sambo får jobb eller så.

 De vet ja inte om ja klarar av.

 Spec inte om ja verkligen går in för att låta lillbabyn komma fram.

Någonstans så känns de mer som om de är min enda utväg.

 Också för att kunna få så mycket så inte minsta lilla

 sak skall skicka mig så långt ner som detta.

 Och då känns de mer och mer som om de inte

 bara går en dag här, en där eller en helg.

 Utan få ge de den tid de behöver.

 Så som ja vet att ja och min sambo pratat om,

och att även min psykiater i Norge, med att

 kanske de är enda utvägen ja har.

 Kanske också därför pottan med oftare och oftare känns som de

 är en minsting som faktiskt är för liten för den.

 Mest är ja nog rädd för att den här utredningen och

de här andra skall göra som de blev i Norge.

 Så de blockar sig helt, totalt.

 Och ja har ju ingen annanstans att flytta nu.

 Inget annat land i alla fall.

 Ändå är de nog detta som fått mig att flytta dessa två gånger,

och de är nog bara att acceptera att de är så.

 Kanske de skulle göra de igen om de fanns eller gick att flytta någon annanstans.

 Men då kommer ju frågan, varför man liksom inte tänkt på de förr?

 Har nog dels förträngt de, dels så har ja nog liksom mer tänkt på adhd delen.

 Själv så känns de mer som den inte är mitt huvudproblem.

 Visst alla kan ha fel, men ja får liksom bara ta de som ja känner, och så utgå från de.

 Vet inte ens om kramperna är de.

Babydelen har ja ju haft sen i alla fall runt 12.

 Kanske före, är osäker just där, men ändå känns de mer och

 mer som om de varit längre än jag först trott.

 Även om ja inte kan följa de så långt bakåt just nu,

vet ja inte ens hur jag ska klara denna helg eller dag men är ju tvungen.

 Sedan de inte finns som vanligt någon hjälp att få.

 Men hur många gånger ja klarar till att gå ner

så här inom ett halvår eller år, de vet ja bara inte.

De är ju tredje gången nu sen i somras, även om ja får leta både med lyse

och lykta för att få tag i någon som ens kommer i närheten av min sambo.

 Och då hittar ja nog ingen i alla fall.

 Men den här pressen klarar ja bara inte av länge till,

 eller många gånger till skall de väl vara.

 Men då just nu är de väl de att kanske komma åt de igen, eller är ja för trött och så.

 Visst, inte gör värken de bättre, utan kanske förstärker allt.

 Och beror också på hur instängd den lilla är.

 Men va gör ja?

Känns nog mest hjälplös och orkeslös, orkar inte ta tag i de heller.

 Sen är de nog att de känns så meningslöst sen i förrgår.

 Allt man hoppats och så vidare..

 De knaka väl i de för någon vecka sen när de rörde på sig,

för undrade ju om de här.

 Nu är ja nog mest rädd för de här med minsti-delen.

 Att de skall bli stopp och så vidare där på alla håll.

 Sen va de ju de att de va ju i Sverige de hela börja med att de inte gick.

 Utan även om de nu inte gick i Norge heller så var de ändå där ja kom längst med de.

 Och i alla fall faktiskt fick hjälp med det hela ett tag i alla fall.

 Sen att de inte gick och så vidare, är en annan sak.

 Men nu redan två gånger på rad stött på stopp,

när de gäller egentligen både kramperna och den här andra biten.

 Även om ja vet att alla kan ha fel, så känner ja mer och

 mer att vara försiktig med hur mycket bättre ja kan bli.

 För en stor besvikelse till tror ja inte ja klarar av.

 Och då som min mor eller min sambo och andra släktingar,

som ja faktiskt i bland känner de som,

då har lite för stor förhoppning på hur mycket bättre de kan bli.

 Allt de här har lurat mig själv så många år och så många gånger och

gjort mig så besviken att ja inte törs sätta för stort hopp till de.

 Så de känns lite svårt att veta hur långt eller mycket bättre ja tror eller

hoppas att de skall bli, för då gör ja de bara värre för mig själv.

 Om de inte blir så, så vill ja vara försiktig med.

 Så egentligen till min psykolog har ja nog bara sagt

att ja hoppas de skall jämna till de och

att ja inte räknar med att egentligen få bort något av de helt.

 Ja tror inte ens ja på sista tiden hoppats mer på att få

 tillbaka så ja kan börja skruva bil igen.

 Till och med de känns som om de är att ta i för mycket,

och den besvikelse de skulle bli om de inte går.

 Nu har ja ju ingen och min sambo har inget körkort, men ändå..

 Sen har ja väl de här med klappar på stjärten, eller smisk, eller dask.

 Underligt nog ligger de långt ner men finns nog där.

 Men nu mer som vanliga klappar som när man rapar de små.

 Eller så kanske en liten dask eller klapp då och då när ja går i bara stjärten med.

 Men detta är så vagt..

 Kände nog av de mycket i onsdags kväll när allt var i uppror.

 De som också som ja själv märkt är att, i alla fall just nu,

 när ja går ner i babyland så känns de på något

sätt inte exakt lika otäckt som i början.

 Men är nog ändå svårt de med att göra på skötbordet osv, även om ja ju vill de.

 Men är inte så skarpt som i början.

 De finns där ett mörker som är mörkare än de ja ändå har, efter som ögonen är borta.

 Svårt att förklara de och har heller egentligen gjort de.

 Ändå tycker ja de går lättare att gå ner men svårare att bli av med kontrollen.

 Om de är de här som händer runt om kring som tar bort de med vet ja inte.

 Men tror de är risk för de.

 En del saker har vi ju inte gjort sen vi flytta hit.

 Ändå är de nog så nu som när vi va tillsammans i min sambos lägenhet.

 Och då menar ja att behovet av de börjar komma dit,

och ja antar de är för att de också är höst nu, plus allt annat som hänt nu.

 De kanske underliga är att mer och mer nu så är inte

 de här heller med sex något ja har som viktigt.

 Har ju varit sökande där.

 De är inte svårt på samma sätt nu som förut.

 Vet inte riktigt om de är så att ja hittat mig själv eller

 om de är så att ja har en form för balans mot minstingen.

 Visst lurar den lilla mig grundligt ibland.

 Och i bland har nog den större blivit besviken med,

samtidigt som den lilla blivit alldeles väldigt belåten med sig själv,

och tycker nog den varit väldigt duktig.

 Mina fantasier har också förändrats har ja märkt.

 Ändå vet ja inte om ja helt kan sätta fingret på de,

 men just nu känns de nog som de viktiga är om, och, eller hur,

 överleva, orka med denna utredning.

 Och om eller ta en eller två besvikelser till och hur och

vad göra för få tag i minsti för att kunna uppnå detta.

 Utan babyn tror ja inte ja har något hopp att orka igenom både

utredningen och väntan på allt de andra.

 Pension, bostadstillägg och de här andra med.

 De hopplösa är väl om de kanske är så att man ställer för stora krav helt enkelt,

 men å andra sidan så får då samhället sluta med kräva att folk skall överleva.

 För de här är så starkt och kan nog leda till så lång nergång att man inte klarar de.

 De jobbiga nu är nog att känna att man inte vet va minst vill.

 Ja är på något sätt van med att veta de.

 Ja menar då potta, blöja, lavemang, piller eller va ja har den lilla och va den vill.

 Eller är den så långt in nu också för de med pengar att ja inte få veta de.

 Eller hjälper de med att gå och se på typ potta, blöjor eller skötbord.

 En sak som ja faktiskt brukar veta och just nu inte gör.

 Så kommer man ju då till den där knepiga frågan

när man skall bedöma lite mer hur långt ner man själv är.

 Om man är i fara för sig själv eller nåt.

 Som de är nu står de nog och väger och ja litar nog inte på mig själv.

 Ja har märkt treon går upp, men de kan va högerögat med som är väldigt ilsket.

 Och då går de över i morgon eller under helgen.

 Just nu är de nog de med trygghet som gått åt skogen helt och då också den inre.

 Att veta och lita på sig själv osv.

 Att man skall klara detta.

 De skulle säkert komma dom som skulle tycka de skulle

vara mer normalt att de lilla försvann så här.

 För mig blir de katastrof.

 Kan nog också känna av de med skötbord där du kan

sätta fast den lilla, då bli starkare.

 De blir väl som med sele.

 De är ändå underligt för ja tror aldrig ja som baby eller barn blev de.

 Som ja förstått folk på diaper blivit.

 Men ja antar de ändå har med trygghet att göra ändå.

 Och babybad blir med starkare och liksom att

kunna sitta tryggt både på pottan och i barnstolen med.

 Men också behovet av att titta i skötrum på typ wc eller vart de nu kan finnas.

 Blir starkt, de har varit ett tag sen nu som de varit så starkt som nu.

 Tror inte de varit de sen före vi kom tillsammans här i denna lägenhet.

 Ja vet att när ja åkte buss eller så till min sambo fanns de där,

men då lite svårt göra något åt de.

 Ja har nog alltid gjort de när ja åkt tåg och så,

och också när ja varit på hotell eller på bensinstationer.

 En del finns de ju skötbord i, men är ju ett tag sen nu.

 Men va gör man då alltså med all denna röra?

 Den går i alla fall inte beskriva, vare sig med ord eller så.

 Ja vet ju de finns dom som också ser på barnkläder.

 Ska väl skriva babykläder antar ja, så om ja är udda så här vet ja inte.

 Ja vet att ja fått frågor om just de, så då fick ja den uppfattningen

att just de va på något sätt acceptabelt, men inte de andra.

Heller inte att ta bort allt hår nertill.

 I alla fall inte om de va för babydelens skull.

 Om ja missuppfatta den ja då prata med är möjligt,

 men ja vet bara va ja kände och så.

 Och hur ja blev bemött så ja kan inte säga

 annat än att de va de ja fick känslan av.

 Sen i efterhand har ja ju sett här på nätet hur ändå vanligt

 de verkar vara bland dom som är ab.

 Och att de också finns dom som gillar de för andra orsaker med.

 Men kan ändå inte säga annat än att de nog också

 var de att de där var något ja ju inte kunde göra

sen när mina andra problem med kramperna blev mer permanenta.

 Så inte förrän med min sambo har ja igen fått hjälp med de.

 Men får nog ta en paus nu annars blir de väl en fyra, fem sidor här.

 Just nu är de lite tommare där uppe, om ja egentligen kan säga så.

 För de är en hel katastrofal röra av viljor och annat.

 En obeskrivlig kamp som är mellan flera.

 Men blir fel ord, så ja tar en paus och får väl göra tillägg om de skulle behövas.