Sidan 20

 

 

2006-11-03

 

 

Tja, då har de blivit lite flera bilder.

 Om inte så många, så några i alla fall.

 De är ju egentligen mest en sida att skriva på, även om ja också

alltså lagt ut lite bilder så är de nog mest skrivning.

 Då skall ja alltså till utprovning av hjälpmedel på torsdag,

och ja hoppas då få de ja vill ha.

 Eller behöver skall man väl skriva.

 De är ju bara så synd de är så dyrt med hjälpmedel.

 Är ju ingen privatperson som har råd med sånt själv.

 Här har de varit en tung vecka.

 Varit för tungt och jobbigt.

 Har inte orkat göra så mycket den här veckan.

Egentligen har ja väl inte haft någon lust eller ork att göra något,

 så de känns väl mest jobbigt.

Men är väl en sån period just nu antar ja.

 Men så här tungt är de.

 Inte kul att de skall vara så jobbigt att vara både baby och annat.

 Men just nu är det bara jobbigt, och värk har ja med.

 Skulle väl vara det att ev få tag i en ny telefon, en Nokia N70.

 Skall bli roligt om de kan bli så att man får den.

 Men som sagt, de är ju inte säkert än.

 För skall först sälja min Nokia 6630.

 Så ja får se hur de går först innan ja gör något annat.

 Allt har väl varit jobbigt sen de var besök här sist.

 Går ju bara ner och ner just nu.

 Ja bara hoppas de skall vända snart,

 så de dessutom inte blir en för lång väg upp ur eländet heller.

 Just nu kände ja mig nog mest splittrad här,

så är nog lite okoncentrerad på skrivandet här.

 Ja får försöka ändå, de är så mycket inuti just nu.

 Men mest är de någon form för konflikter som ja nog haft förr.

 De ser ju ut som ja får leva med dom.

 Hade väl hoppats bli av med dom.

 Finns ju tydligen dom som har blivit de, men ser inte ut som ja klarar de.

 Plus allt annat runt i kring som nog också har inverkan på de hela.

 Utredningar och annat.

 Man undrar ju hur man egentligen skall orka med de hela,

 men måste väl det på något sätt.

 Sen hoppas ja de går bra för min sambos äldsta dotter som kanske är med barn.

 De enda är väl att de påverkar mig själv med, eller minstingen i alla fall,

 och de gör nu mer barna utanför med.

 Så ja kan bara tro det är ett tecken på hur långt ner ja är.

 För de brukar bara vara då som de uppför sig så här.

 Sen är de ju fruktansvärt att de skall va så att man på sätt och vis,

 i alla fall den lilla, blir avundsjuk på de andra små.

 Ja vet inte hur ja ska hantera det.

 Förnuft fungerar ju inte efter som de är en som är för liten,

och den lilla är för stark nu mer att bara ignorera.

 Kanske en bieffekt med att låta den komma fram så här, men va gör man.

 Är nog de ja inte vet egentligen.

 Två gånger har den nu verkligen kommit fram och också tagit talet med.

  Igår i badet var sista gången den lilla gjorde de.

 De ja märker, är nog att de dels går fortare och dels verkar vara

lättare i vissa situationer för den lilla att komma fram.

 Men då gör den också de ordentligt.

 Men sen är de väl de andra med här.

 Ja är så glad i barn normalt, men detta känns värre och värre.

 Undrar om ja ens kan leva med de.

 De är som att bli sliten i småbitar av minstingen och annat.

 Nu har ja haft de sen någon gång på nittio-talet, men då inte som nu.

 De va nog i slutet på nittio-talet som ja fattade mer vad det var,

 och att de med småttingar visst gör de hela värre.

 Men att de va så illa som detta, och att de inte går göra något åt de…

 Vet inte ens om de är självförakt eller annat med i bilden av de hella.

 Bara att de blir värre, eftersom samtidigt så vill man ju vara med dessa småttingar,

 för dom är så goa.

 Samtidigt klarar man ju inte av de för de går in i en själv, och då är man ju oskyddad.

 Ja vet ju från förr hur småttingar drar fram den lilla minsta där inne.

 Men stå i mot de nu..

 Samtidigt så vill man ju vara med och se dom, så va gör man?

 Tror ja känner mig i vägen med nu, men vet inte om de är riktigt så heller,

 utan bara de att inte veta va ja skall göra med mig själv just nu.

 Visst, ja vet ju de inte är säkert att de blir en till,

men visst hoppas ja de ja med, även om de kostar mig något med tydligen.

 Sen är de nog de efter besöket med, nu är de ju den här svåra utredningen kvar, och de känns som om de hänger lite för mycket på den.

 De känns i alla fall inte bra detta.

 Inte skall bara min ev adhd redas ut, utan en massa annat, och detta med lillbabyn med.

 Va de är och va skulle ev den få för diagnos.

 Har aldrig hört att de finns någon för något sånt.

 Sen kommer kramperna med in, och ja är nog bara rädd för allt

 detta med att de skall bli ihoprört med resten som vanligt.

 De har hänt för många gånger.

 De har aldrig gått bra förr.

 Men nu behöver ja ju de för att få all den hjälp ja behöver.

 För att få ett någorlunda liv.

 Men nu vet ja inte längre..

 Känns som om ja bett om för mycket igen.

 Just de att få de..

 Kanske de va så bra ja kunde få de i Norge,

eller har man lekt med något som man inte skulle rört i?

 Om man inte kan följa linan ut och ja vet inte om de går ensamma här att göra de.

 Just nu känns tryggheten helt förstörd.

 Ja vågar inte satsa på något förrän ja vet dels om pengarna, och hur ekonomin skall bli.

 Dels så är de alltså detta med alla utredningar sen.

 Inte minst detta andra som börjar bli ett allvarligt problem här nu,

eller om de drar sig

 tillbaka när de hela klättrar upp.

 Men saker och ting har bara blivit värre, långsamt, men ändå värre

så ja undrar bara hur i världen detta skall gå.

 Vi har i dag den tredje eller så, och hur länge till skall ja klara att vänta,

om ja dessutom på något sätt känner de som de skall misslyckas en gång till.

 Undrar bara va de beror på..

 Om de är alla gånger förut de inte gått med dessa utredningar, eller va det nu är.

 Och mest är de nog också de att få fram att ja faktiskt inte klarar

mig utan denna babydel heller.

 Och egentligen inte faktiskt vet hur mycket eller lite eller va ja behöver av den.

 De enda ja ju vet är att, en som va ganska ok en gång sa,

 att de kan ta lika lång tid att bygga upp eller få någon form för ett ok liv,

 som de tog att rasera detta.

 Då skulle ju lillbabyn kanske behöva inte bara någon månad,

utan kanske rent av år på sig.

 Och hur skulle detta gå till ?

Som min ena moster en gång sa,

 att hade ja ännu varit barn eller i tonåren kanske de gått.

 Men vuxen kanske helt enkelt inte går, och va har ja då?

Så här känns de inte som ja orkar allt för länge heller,

 och med de bemötande vi fick från kommunen så vet ja inte va ja skall tro eller säga.

 De kanske va ett misstag då nittiosex, att prova de ja gjorde då.

 Att få veta de fanns något bättre än ja mådde då, eller att ja då kom igenom de hela.

 De man inte vet har man inte ont av, men då frågar man sig ändå vem ja skall skylla på.

 Mig själv eller den som föreslog de hela, eller va.

 Vi va ju två om de.

 Egentligen blev de ju fler sen.

 Att de blev en sån röra av de…

 Poängen är väl om ja inte gjort de, så hade ja nog heller inte suttit här nu.

 De känns inte som om ja är lika säker på vart ja står i den frågan nu.

 Om ja gjorde rätt eller fel eller något.

 När de hände kändes de som ja inte hade något att förlora, delvis känns de väl så nu med.

 Men va har el hade hänt om ja låtit bli,

och om ja gått igenom de kriser ja hade de året de undrar ja nu mer och mer.

 Dels vet ja el har ja ju inte vetat va lillbabyn kunnat ge,

och då har ja väl inte vetat att de fanns en väg ur de.

 Å andra sidan så har ja kanske inte haft dessa konflikter och

 annat med hjälpen ja hade då i Norge och här.

 Tycker nog bara ja är tillbaka till gå igen, och avgörande frågan blir som då,

va och hur mycket skall ja göra med den lilla.

 Och kan ja om ja får hjälp undgå att ja behöver hjälp med de med?

 Ja tror inte de själv.

 Vare sig de nu blir personlig assistent eller hemtjänst,

 så tror ja inte ja helt kan gå bort ifrån den här lilla.

 Men kan ja få någon utomstående förstå de?

 De undrar ja, har ju bara hänt någon gång.

 De är nog rätt som min sambo säger, beror nog på hur öppensinnad man är el flexibel osv.

 Mest tror ja nog mer själv att ja på något sätt, hur vet ja inte,

måste leva ut detta mer på ett annat sätt än nu för att kunna bygga upp de hela mer.

 Så att de sen håller.

Nu hittills har de känts mest som små reparationer eller nödreparationer

för att överleva just då eller den krisen.

 Men i längden håller inte de.

Det känns som ja inte får dessa ordentligt goda perioder som ja hade förr.

 Tex i början på mitten av nittiotalet, utan de går bara upp en liten bit.

 Även om ja märker skillnaden så är de inget långvarigt eller så.

 Visst kan ja ha fel, de vet ja med, men med tanke på att när man då

också letar på nätet så hittar man ingenstans någon

 som blivit fri eller av med detta med ab eller

regression eller va man nu vill ha för beteckning på de.

 Så egentligen känns nog bara allt kaotiskt just nu.

 Men de mest framträdande nu är värken,

 och att min konsumtion av treo går upp mer nu.

 De brukar den bara göra när de är mycket illa ställt här.

 Ja vet väl egentligen vare sig ut eller in, eller om de ens går att genomföra,

 och då vet ja ju inte om ja kan få de dom kallar för ett värdigt liv.

 Ja hade inte de i Norge och de har ja papper på.

 Nu är ja väl räd att de skall bli så igen med alla dessa myndigheter och annat.

 Hur ja än gör de, är ja beroende av någon för att hjälpa mig.

 Och de gäller även detta med ab eller de andra ja har.

 Så de känns som ni kanske förstår hopplöst.

 För samtidigt vill man ju klara sig själv, men de gör ju inte en baby,

så bara där är de inte så lätt.

 Ja har alltid haft svårt med att be om hjälp, och de blir inte lättare av detta då.

 Egentligen söker vi ju inte för de med babydelen,

men ja vet inte om de går lämna den utanför.

 De som egentligen var meningen var väl att min sambo skulle få de,

 så skulle hon slippa ta ett annat jobb eller så.

 Men de ser ju inte ut att gå,

och då är ja rädd de blir problem i slutänden som de blev i Norge med.

 De är dagar ja måste ha detta, kanske spec denna årstid.

 Så detta känns bara mer och mer osäkert.

 Va skall ja göra?

 Skall ja göra något eller ge upp?

 De är definitivt för sent att jaga bort minstingen nu mer.

 Då blir de livet självt ja leker med eller de görs egentligen redan ,

 och hur ja än gör känns de som de blir fel i slutänden.

 Hade ju räknat ut de så bra tycker ja,

och ja antar att hitta någon kan ju bli lite svårt de med.

 Ändå tycker ja inte de borde vara omöjligt.

 För de har ju gjorts en gång och i ett mindre land och mycket mindre stad och

 de va inte ja i alla fall som kom upp med de.

 Ja pratade ändå med dom på hemtjänsten om detta och

 sista kvällen fick ja hjälp så ja fick i alla fall en natts sömn.

  Nej detta blev ett ovanligt rörigt inlägg är ja rädd,

men de är någon som inte har de mindre rörigt i huvet heller.

 Ja vet ju heller inte va göra.

 Min önskan och förhoppning när ja flytta, va nog att få de bättre.

 Komma i ordning med denna babydel som ja själv ser som mitt största problem.

 Och de bara för ja inte kan som de andra göra något åt de hela själv.

 Och babyn måste ju ha, och kanske mer än ja gett den.

 Men känns som om allt måste ligga tillrätta då,

 så de inte är en massa okända faktorer med i bilden.

 Sen kan man ju behöva någon att prata med och

de gäller väl min sambo med, när man kommer in på djupet.

 Om de går att bearbeta allt, eller när de dyker upp

 minnen eller va de nu är som skulle hända.

Inget av de har vi just nu, så de känns inte helt tryggt det heller.

 För ja vet de som i alla fall jobbade hos mig behövde någon att prata med,

 och de behövde ja med,

men babyn gjorde de faktiskt lättare att göra de.

 Så ja hoppas att ja skall kunna få någon form.

 Men nu känns de nog som allt gått snett.

 Skulle väl sagt va de va ja hoppades på.

 Ja vet inte om ja skall hoppas på något mer,

de känns som ja bara kommer bli besviken av de och

 ta fler vet ja inte om ja klarar av mer.

 De känns som ja redan har förlorat de, och hoppet att få de ja hoppades på att få.

 Känns inte ens som de är så stor ide med utredningen just nu.

 I alla fall spec sedan ja inte räknar med adhd som mitt värsta problem.

 Visst är de där och ställer till de.

 Men ja ser nog kramperna och babydelen som värst.

 Kanske babydelen, för den är ju aktiv 24/7 och

 riktigt så illa är de inte med de andra heller nu.

  Ja vill inte vara avundsjuk, ja vill inte vara så att ja inte kan vara med de små,

men de är mycket värre nu än de varit.

 Och blundar ja för de nu, så känns inte de rätt heller.

 Tiden går ju så fort och de händer ju så mycket när de är så små.

 Och de är ju roligt att vara med på.

 Kanske spec när man då inte har och kan få egna småtroll.

 Men då kolliderar de med detta.

 Ja vet att de brukar sägas att de går över när man får egna,

 men ja tror inte de faktiskt.

 För mig är de för mycket annat.

 Ja skulle nog va rädd att de kanske blev mer istället för mindre.

 Visst, den frågan kommer ju aldrig bli besvarad,

men ändå tror ja de när ja ser va dessa små ställer till med redan nu.

 Så de kanske är tur ändå, för hur i världen skulle man göra de, eller med de?

 Nej nu är de väl bäst ta paus eller sluta för i dag eller göra en sida till eller så.

 Ni alla som läser få ha en bra dag!

 Från Lillbabyn

 

 

 

2006-12-16

 

 

 

Då skall ja försöka skriva här lite då.

Ja har visserligen fått mina pengar nu, men det va då inte mycket man fick,

 så ja vet väl inte…

Sen att vänta på den här utredningen va jobbigare än ja trodde.

 Visserligen så har vi varit sjuka sista veckan här, båda två.

 Är bättre nu men är väl lite så där.

 Har ju inte så mycket att röra sig med,

så råd med blöjor är de väl värre med just nu.

 Känns inte så bra.

 Skulle nog vilja köpa ordentligt, så ja har både raka och de andra.

 Någon form för skillnad är de ju.

 Tycker de känns varmare och så med de raka ilagda.

Det kan ju förstås vara ja som bara tycker de.

Har inte köpt apoteks-lavemang än och heller inte nytt skötbord

 i stället för de som gick sönder.

 Har de som vi köpte på Ikea nu.

Det är väl ok, men lite smalare och kortare med en annan plast tror ja.

Lite skillnad är de med nu att ligga och sova på.

 Har väl använt mer och mer napp än förr,

men gjort uppehåll med flaska och lite fusk med potta med.

 Känner nog av de på något sätt.

 Nu närmast är de då jul och nyår med

 allt va de innebär av röda dagar och sånt.

 Sen har ja en ny Nokia som vart lite strul med att få upplåst.

 Den va nämligen engelsk och låst till Vodafone i England.

 Så vi får se hur de går.

Hoppas ja får den upplåst eftersom ja måste

 ha den på svenska och med svenskt kort.

 Men hoppas de går.

Har fått tag i ett engelskt kort för Vodafone krävde att man

köpte de och satte in 20 pund, så skulle man få koden.

Så ja hoppas detta går bra i slutänden.

 Men visst, så bra mår man ju inte av att vänta på allt möjligt.

 Ja sålde ju min gamla med talsyntes och

den här nya går ju bra annars,

 så ja hoppas de skall bli bra i slutet på de hela.

 Men att ev ha adhd och få vänta så här är inte så kul.

 Sen har ja en enveten liten en med inuti,

och den gillar inte vänta den heller.

 Ja skall få lite hjälpmedel och bland annat display

till denna med inbyggd talsyntes även i displayen.

 Så man vill ju bara få luren upplåst så man kan börja leka.

 Alla småttingar gillar ju sånt.

 Att få leka menar ja.

 Men just nu har ja väl egentligen inget att göra mer än vänta,

och de blir de väl bara värre av.

 Försöker hålla mig sysselsatt, men mer och mer

 just nu känns de som ja går ner.

Är väl i en sån där svacka, så läsa går inte direkt heller.

 Sen rätt va de är blir de ju flera böcker.

 Men just nu har ja väl fler, men ingen direkt som ja vill höra på.

 Men de kommer väl hoppas ja.

Får bara försöka hålla ut och ta en dag i taget.

 Sen är de nya golv vi skall få och de blir väl inte förrän

efter nyår kan ja tro, efter va de ser ut som i alla fall.

 Men just nu står allt nog bara mest stilla.

 Har bara haft ont i huvet nu.

 Känns som en vecka och det ger sig inte.

 Blir värre på kvällen och går bara en massa tabletter för att hålla

 de i någorlunda nivå så man står ut så ja får nog ta en paus.

 Får se om de blir mer.

 Annars kommer de mer en annan gång .

 

 

 

 

 

2007-01-04

 

 

 

Då har de varit jul och nyår och lillbabyn har nog egentligen haft det ganska bra.

 Med ny potta och ett nytt skötbord under bara stjärten.

 Gjort på det med.

 Så nu är de då nytt år igen med allt va de nu kan tänkas medföra.

 Kanske lillbabyn kan få ett riktigt bra år nu när saker

kommit igång, som med pengar och sånt.

 Nu väntar ja ju bara på min utredning, och sen senare till sommaren

 kanske de nu äntligen blir av med bröllopet då.

 Vi har pratat mer om de nu och lite mer officiellt med.

 Men får väl se, ja hoppas i alla fall de kan bli något där med nu.

 Sen leker ja väl med lite äldre datorer här, bara på kul.

För att se vilka som går med på XP så dom kan få hänga med ett tag till.

 Några gör visst det trots allt.

 Visst, snabba blir dom kanske inte, men för att kanske köra lite Word

och Msn och Winamp går de ju bra ser de ut som.

 Och då är de ju ok.

 Och som en extra lagring med.

 Men alltså, lillbabyn har haft de ganska ok här.

Och ett nytt lager blöjor har han med nu,

så de kan bli lite mer baby här eller på skötbordet bara.

 De känns nog mer som de börjar komma tillbaka där de var först.

 Nu saknas nog bara de att vara i bara stjärten och

 eller på barnstolen och göra ändå.

 Men ändå känns de som de är på väg tillbaka lite mer åt de rätta hållet,

samtidigt som ja nog upptäcker mig själv mer och mer.

 Men nu går de på något vis mera sakta.

 Som om de inte är så bråttom längre, eller som de viktigaste har fått ro.

 Även om de otäcka fortfarande finns där och är väldigt otäckt när de kommer.

 Ja tror även lillan mår gott här nu, men de skall hon själv få ta.

Nu ger ja det den tid de vill ha så kommer de andra med.

 Jag själv märker ju med att göra direkt på skötbordet tycker

visst lillbabyn väldigt mycket om, men att göra i blöjan med.

 Men där känns de än som de ligger något mer djupt inne,

för sitta i det, även om den lilla tycks tycka om de, har ja svårt för.

 Men gått lite bättre igen nu de med, men ja får väl ta de sakta

 då även om nu det är lite jobbigt för lillbabyn.

 Nu vet ja den vill de, och släppa helt igen med.

 Så nu får ja bara låta de ta den tid de tar.

 Något ligger där som ja inte just nu ens är säker på ja har en aning om va de är.

 En vettskrämd liten i alla fall kan ja känna.

 De är något som inte ens finns en möjlighet att beskriva i ord.

 Ändå tror ja de syns ganska bra, men man kan ju inte se sig själv.

 Nu gick ju den här i häng men hoppas de går att rädda texten ändå..

 I alla fall något av den, men ser visst lite konstigt ut så ja undrar om de gick rädda de här.

 Tja de blir visst någon som får korrigera lite här, men de mesta ser ut som de gick få tag i.

 Undrar bara om de är något mer, men just nu vet ja inte så mycket mer än de ja sagt,

men får vänta och se hur de utvecklar sig framöver.

 Har varit trött den sista tiden och är de än.

 Och de går lite upp och ner med här,

men de är ju mörkertid än så ja antar de beror på de med just nu.

 Upptäcker mer och mer saker och ting.

 Märker de nog också på vilka noveller ja läser.

 Går visst egentligen ner i ålder, för ja har inget kvar nästan med smisk nu.

 Inte just nu i alla fall.

 Utan mer klappar som på de minsta för rapning.

 Så saker förändras i alla fall och de med potta med.

 Tror de blir mer blöjor vart eftersom.

 I alla fall är de nog de lillbabyn strävar efter.

 Eller på skötbordet..

 Men allt verkar ta sin tid.

 Ändå kan ja nog säga att en sån jul och nyår var de mycket länge sen ja hade.

 Och va nog mycket lillbabyn med..

 Att han fick va med på ett hörn med, och kanske de kan bli ännu bättre vart eftersom.

 När man en dag som ja hoppas kommit helt till ro i sig själv, vågar man tro på de?

Men hoppas kan man väl och de få tillbaka som de var första hösten med.

 Ja tror vi båda här önskar de.

 Har också fått tag i plastbyxor och de va faktiskt okey.

 Nu är de bara ett ordentligt madrasskydd med.

 Skall kolla med de här Ikea har.

 Kan ju kanske vara något för lillbabyn.

 Men ja hoppas nu i de närmaste kunna vara i bara stjärten och

 göra kanske först på barnstolen eller så.

 Vet inte hur de blir, men Lillen har ju gjort de förr så då skall de väl gå igen hoppas ja.

 Man kanske skall prova med att bara ta något antingen kvällen före,

 eller i stjärten före man skall äta eller så.

 Nå ja, allt tror ja kommer ändå.

 Nu är lilltroll trött igen..