Sidan 21
2007-02-05
Jaha ja, då skall ja väl försöka skriva lite.
Nu har vi fått nya golv här i alla rum, undantaget vardagsrummet
och de känns faktisk ok.
Nu på torsdag skall ja börja min utredning och gud va nervös man är.
Är väl rädd bli besviken eller nåt sånt.
De är ju så mycket de hänger på nu.
Handikappersättning, personlig assistent,
eller någon form för hjälp, och annat.
De med baby kommer ja nog inte undan som sagt.
I alla fall inte pottan.
Men börjar känna mer och mer att ja skulle vilja prova leva de ut 24/7 eller något sånt.
Nu kommer och går just den biten, men blir bara mer och mer av de.
Och mer och mer enveten med där inuti.
Så ja bara grubblar på hur ja ska ta upp och lägga fram de på rätt sätt.
Om de finns något sånt.
Är ju så rädd för att bli missförstådd.
Men är för stor del av mig, och de måste liksom med de med, om detta.
Så dom kan få de klargjort hur viktigt och så de är för mig.
Och kan då ingen annan än min sambo hjälpa till med de, i alla fall på något sätt.
Så borde då hon få de.
Nu på torsdag skall min sambo till arbetsförmedlingen och de känns väl inte så bra.
Just när ja skall dit…
Men vet ju inte om de bara är ja som skall in just den här första gången.
Men de gör de inte lättare alls.
Ja har gjort så många försök med de här, med inget gott resultat.
Förutom kanske två ggr.
Så är ju bara så rädd de skall gå åt skogen, eller de skall låsa sig pga kemin.
För ja har ju de här med de att ja blivit missbrukad med,
och då har ja svårt att prata med alla.
Men ja känner ju de, att i alla fall potta och blöja på natten.
Men så intensivt så då blir de svårare.
De är väl därför ja med känner ja vill prova.
Sen känner ja ju nu mer och mer, att när ja nu väl gör de,
så är de ju ända ner till två tre månader eller nåt sånt.
Och sista gången va de nog snudd på en kiss och eller bajsunge,
i kiss och bajs åldern.
Eller kladdåldern.
Kunde känna av de lite..
Vet inte om inte dom här köp-lavemangen nästan är skönare,
men ett piller eller tab skulle ja nog prova.
Så de kommer lättare och mer i blöjan.
Mer okontrollerat.
De är ju lite skönt, de att hålla lite emot med, så ja tror
mer ja vet hur de små känner nu, när ja mer och mer får kontakt med den lilla.
Önskar bara allt de här andra var över nu,
för de börjar tära på de mentala känns de som.
Så de känns som de är på väg tillbaka, de med att få göra på barnstolen,
klapp på stjärten och annat med.
Kanske ett finger i den då och då, för att se om lillbabyn har något där,
behöver en temp, ett lavemang eller så.
Min fantisering har väl kanske ändrats lite med.
Vet inte, ja gjorde ju en form för novell men i mp3.
Får se om de kommer en länk till de så småningom.
De är under funderingar eftersom ja inte är bra på att skriva i till diaper,
så får de bli i mp3 form i stället om intresse finns.
Min sambo har fått tag i en sulky när hon handlar för att ha varorna i.
Och det är verkligen en liten som vill i den.
Men är rädd att fastna i den eller nåt sånt.
Men visst skulle ja vilja.
Men just nu är de bara den här utredningen och va den kommer att ge.
Är väl mest rädd om de inte ger något eller ja blir kvar på samma ja varit.
Vet inte riktigt, men de är nog mest de att bli besviken igen.
Vet sannerligen inte om ja skulle klara av de, eller låta bli att bli de
om ja inte kommer någon vart den här gången heller.
Men va i alla fall tvungen att skriva av mig lite så får de väl bli mer efter de här.
Nu skall vi ha en weekend på ett hotell i Göteborg.
Få se va lillbabyn kan få där.
Kan kanske bli spännande för den lilla med.
Bara nu lillbabyn får med allt den behöver av babysaker nu då.
Kanske kan se på lite sånt med.
Brukar ju hjälpa när de är så här jobbigt att se på de saker som betyder mest.
Annars vet ja inte, kanske mest med de förändringar ja känner inuti.
Men är egentligen inte säker på att de är till de sämre heller
utan de är nog bara de här med att få de sista i ordning och
sedan få kanske börja på allvar med att leva de ut ordentligt.
Vill nog ha tillbaka de som de va när ja och min sambo träffades helt från början.
Allt va ju så lättare då.
Ja undrar bara va egentligen skillnaden är?
Kommer man för nära tro?
Vet inte, de är ju trots allt en del saker än som ja inte gjort på ett tag nu.
Och en del små nya saker då som kommer upp.
Ja undrar om något av de är från internatet,
men kan ändå inte minnas de med att titta i stjärten med ett finger eller temp.
Men tror på något sätt de blivit gjort med mig.
Också att de va en annan med som ja tror de blev gjort med.
Har för mig att vi va två som hade problem med magen.
Ändå kan ja inte minnas de.
Men så hör de till dessa år som är totalt borta,
och också från de år som var värst där.
Men på något sätt tror ja inte ja kommer undan
de med att vara baby kanske en längre tid.
Vet inte varför de känns så, men de gör de oavsett hur dyrt eller så de blir.
Och sen är de det med ev hjälp.
De känns nog också mer som om ja om ja nu gav mig
ordentligt in i de hela så skulle de inte gå att utan vidare ta en paus.
De har känts mer jobbigt, som nu i söndags när min syster fyllde år.
Då kände ja verkligen skillnaden på att vara helt utan den lilla eller ha han där.
De kan inte ens ja neka till, även om ja inte tror direkt ja gjort de.
Har nog varit mer de att ja inte känt mig säker på hur mycket.
Men de känns som även de börjar klarna de med.
Och de gäller de med att hoppa över potta eller så med, eller försöka sova utan blöja på.
De är en stor skillnad, även om de ju går.
Men ja förlorar den bästa sömnen, i alla fall den väldigt djupa och
ja förlorar också timmar ja skulle fått med den.
Kanske skulle prova med piller i stjärten eller tab för att bajsa.
Ja vet inte riktigt.
Ja vet att ibland gjorde ja de förr.
Nu är de väl lite biverkningar av såna, men inte så farligt.
Men så är de då dessa småsaker vi inte gjort på ett tag.
Ändå har de med att bajsa i blöja och ha de kvar ändrats, även om de går sakta.
Tror de är en liten som mer och mer tar över,
även om ja ännu har svårt att sitta i de hela.
Ändå tror ja de med kanske kommer.
Vet inte, men tror de.
I alla fall håller något på att ändras.
Ja känner med att de otäcka inuti håller på att ändra karaktär nu mera.
Så ja bara hoppas nu att inte utredningen gör att de hela blir fel.
Är nog lite orolig för de,
och de skulle inte vara första gången de hände heller i så fall.
Så de känns som om de gäller mycket nu, och framförallt inte
lägga fram de på fel sätt eller något sånt.
Men ändå få fram de, för de måste ändå med.
Så mycket är ja ändå säker på.
De kommer inte fungera annars .
Någon hjälp för just de har ja ju provat och de här också.
Och ja mådde ju bara dåligt av de, och de är ju inte så de skall vara heller ju.
Men då gäller det ju att lägga fram detta så de inte blir fel alltihop och
de blir nya konstigheter av de hela.
Men den ja går på samtal hos i synhjälps-centralen
hoppas och tror inte de skall gå så galet.
Så ja får väl hoppas han har rätt.
Men är ju ändå rädd i och med detta som är så svårt.
Eller så få kan förstå, om dom ens vill göra de.
Ja kan väl bara hoppas och de är ju inte allt för många dagar kvar förrän
ja kanske får en liten aning om hur de hela kanske skall gå.
Nu hoppas ja väl dessvärre på att få en hel del hjälp av min sambo.
Vet inte om de känns helt ok, men eftersom just detta inte min mamma kan
eller vet så mycket om så blir de ju min sambo
som kommit närmast och ser hur de fungerar.
Och hur mycket de hjälper, för ja tror vi är något så när på samma eller rätt linje.
Men får väl vänta och se.
Men skönt skall de bli att åka bort en helg.
Sen får vi ju besök så ja vet inte hur lillbabyn skall ta de, och en liten kommer de med.
Får hoppas de går bra.
Lite jobbigt bara när de blev så mycket så tätt..
2007-02-07
Då skall ja väl försöka skriva lite då om den senaste veckan här.
För lite har ju hänt sen sist ja skrev något.
Tja då har utredningen startat och vi har också fått nya golv i alla rum utom
vardagsrummet, vilket kommer i nästa vecka.
Och vi har varit i Göteborg, så de har hänt en del.
Idag får vi besök av två av min sambos barn, och hennes barnbarn,
som skall vara här till på söndag.
Men utredningen har alltså startat, och i och för sig, hittills har de väl gått bra.
Men ja kan inte säga de va lätt.
Ja har ju så mycket, och de är ju inte bara adhd som ställer till de.
Och dom ville ha alla papper.
Vilket ja kanske hade hoppats att de inte behövde.
Man är ju rädd de skall bli påverkade som alla andra blivit.
Man vet aldrig, även om de just då verkade positiva, om man nu kan säga så.
Men dom har i alla fall fått de ja har, sen vet ja inte hur de är med att få tag i resten.
Men orolig måste ja ändå säga jag är, och jobbigt var de med.
Kom väl inte förrän efteråt.
Men nu är de långt nere, och man vet vare sig ut eller in.
Vill inte säga för mycket om man nu kan säga så .
Men heller inte för lite, eftersom de står som de gör i alla papper.
Man är väl rädd glömma bort något eller förbise något,
oavsett om de gäller de med adhd eller de med babydelen, som ändå måste fram.
Och de står inte allt för mycket i papperen heller.
Dessutom är de inte allt som är helt korrekt heller, så de känns inte alltför bra.
Går bara väntar på nästa steg i de hela och va de skall bli.
Är väl rädd de gamla skall stöka till de hela igen,
och ja vill inte de skall bli så mycket på min sambo heller.
Både hon och mamma skall i samtal,
men ja vet ju inte hur mycket av de olika som tas upp.
Sedan inget av de ja har med babyn har med sex att göra,
så har ja heller inget att dölja i rädsla för att de skall bli fel eller misstolkas.
Inte heller de med lavemang.
De står litte om de i papperna men är rädd de skall bli tolkat fel,
då de är väldigt lite och luddigt med.
Men man glömmer så mycket när de är så kort tid och när man har mediciner i sig med.
Även om ja vet att mycket blir väl adhd,
så skulle de andra tas med då de är minst lika viktigt.
Och då de behövs för hjälp och så vidare.
Ja har inte kunnat gjort något, mer eller mindre, sen när de hela börja.
De snurrar för mycket om allt de här i huvet.
För de är så de är.
Bara nu när ja försöker skriva ner de hela som de kanske är lite på avstånd.
Så de känns inget vidare.
Är väl rädd de skall bli för lång väntan nu igen.
De skulle ta extra lång tid just pga att ja ju inte följer normen helt,
med att ja har de här andra med.
Och sen ser ja ju inte heller, och en del av testerna går ju ut på att man skall se.
Ja hoppas bara de inte skall ta allt för lång tid,
för då vet ja inte hur ja skall klara av att fullfölja de.
Känns nästan som ja är där ja va i somras, eller på väg dit.
Håller på tappa matlusten med.
De går än så länge, men de börjar bli svårt de med.
De har varit så mycket så fort.
Sen var de allt krångel ja haft med en mobtele som ja köpte,
som var köpt i utlandet, och spärrad på en utländsk operatör.
Ett helt elände att få kod till den ser de ut som.
Just nu va de att vänta i sex veckor till ev, efter att ja väntat i flera,
för något hade gått på tok.
Och en massa krångel hit och dit.
Och ändå vet man ju inte om man får något ju.
Just nu är den hos Nokia på service för uppgradering och få in svenska.
Så ja bara hoppas de går nu, när den ju är spärrad på utländsk operatör.
Bara de kan man ju bli knäpp på.
Sen kommer allt de andra och plus att de är värsta rummet kvar va gäller golv.
De blir visst slipning av parketten, så ja säger då de.
De är bara för mycket, och allt man kan göra är att vänta på allt.
Dessutom väntar ja på service av några tekniska hjälpmedel ja ännu inte fått och
heller inte fått något svar om.
Heller vare sig när eller något sånt, så de blir nog ingen ro här
förrän ja vet inte va allt, är klart.
Och då kanske med både telen och allt annat, utredningen och
ev personlig assistent och såna saker.
Och också hur de blir med handikappersättningen med,
för ja har inte hört något ännu om den.
Så ja vet inte något om hur de blir med den heller.
De känns helt hopplöst och igen står allt stilla och
i stället för att bli mindre av allt så blir de ju inte de.
De är tio dagar kvar till ja skall till den ja pratar med på synhjälpscentralen.
Känns som år eller nåt.
Kanske för att de väl inte har hänt något till dess heller kan ja tro.
Nej detta vart en riktig nertur ju.
De tror ja inte ja räknat med att de skulle bli.
Jobbig ja, men inte så mycket som de här.
Visar väl bara hur lite man tål.
Får väl ta en paus nu.
Få se om de blir något mer innan de läggs ut.
Annars blir de väl som de är nu, men kan ju undra lite va man hoppas på..
Jo, dels hjälp, de man ju har krav på sedan är väl hur..
Så egentligen hoppas man väl på någon form för ekonomisk och kanske annan hjälp med.
För de här är ju extra omkostnader för att kunna må bra.
Eller i alla fall så bra som möjligt.
Tex om ja nu inte kan få min sambo som personlig assistent av någon anledning.
Så den ja då får måste kunna ta de här andra med.
Ja klarar mig ju inte utan.
Ser de mer och mer, att ja inte gör de, men hoppas nog kunna få min sambo som de.
Hur många timmar de nu än blir fråga om.
För också att kunna släppa efter helt kanske en dag.
Som de nu är använder ja ju potta dagligen, men den mista vill nog ha blöja,
och ja hoppas nog kunna ge den lilla de i alla fall.
Eller man hoppas de i alla fall.
Få se hur långt de går nu då, men är väl därför man med är rädd för de här andra.
När dom nu skall läsa om allt strul som nu faktiskt varit.
Ja står nog där ja stod då med, och kanske ännu mer nu än då när ja provat.
Och när ja provat vara utan den vecka min sambo var borta och såg hur de gick.
Men också därför ja känner ju också mer och mer va den lilla vill,
och hur den vill ha de.
Och på något sätt måste man ju få fram de med allt.
För allt finns som de alltid varit.
De ligger där något som en form för grund som inte ändras.
Även om de med blöjor verkar bli mer av de centrala i de hela,
så vet ja inte om de är för att ja är så långt nere.
Spec inte sedan han ja gick hos menade på att man inte
skulle blanda ihop adhd med babydelen och depression.
Att gå ner hör ju till adhd, men då kanske de mer har med
omsorg och trygghet att göra.
Även om ja känner igen eller känner av allt de som alltid varit,
med lavemang, och de som de började med.
Vill bara komma i en form för balans,
men känns avlägset just nu mer och mer igen.
Och inte bara för allt de här andra.
Ja har ju ändå fått svar på mycket, men de finns ju mer.
Om inte direkt frågor, så mer hur leva?
Det börjar bli mer viktigt.
Känns mer som den lilla mindre och mindre bryr
sig om vem som ser eller få veta.
De viktiga blir mer och mer att den lilla får
komma fram, med blöja, napp och allt.
Ja hade napp i fickan när vi åkte, och på vägen
hem va de en liten som ville ha.
Undrar om den fått de om ja varit själv…
Känns fortfarande lite konstigt, men har ju haft blöja på mer nu ute,
och de börjar kännas som de normala på något sätt, för den lilla i alla fall.
Sen ger de ju så mycket som ja egentligen inte vet om ja vill ge avkall på.
Att man får så mycket mer ork och klarar stress mer,
och mer folk osv med lillbabyn aktiv.
Frågan är nästan mer, skall de ens behövas?
Är de så viktigt?
Va andra ser eller tänker eller så?
De är klart för min sambos skull, men annars menar ja om man
har de här så mycket för att kunna fungera,
skall man då behöva ge avkall på de?
Nu är de klart att för mig blir de ju en annan femma eftersom
ja tror de blir som med de att ja inte ser nämligen.
Man ser ju inte om folk glor eller inte.
Å andra sidan så visst har ja känt av de med blöjorna som sagt,
men väldigt lite och de försvinner mer och mer.
Sen är frågan om man kan hålla sig från de hela när man nu gett sig in i leken.
De heter ju de att, den som ger sig in i leken får leken tåla.
Men ja har ju min sambo att ta hänsyn till förstås.
Men undrar gör ja, och man glömmer ju helt enkelt bort de.
Så visst, man blir ju faktiskt som ett litet barn,
och va bryr sig dom om vem som ser osv.
Men att förändringar håller på och är på väg känner ja.
Om de nu inte stoppar för de här, eller blir de,
pga något som händer i samband med denna utredning.
De är faktiskt inte första gången i så fall som
yttre saker påverkar de hela i slutänden i alla fall.
Sen hur mycket och hur länge blir en annan fråga.
För på något sätt har den lilla vunnit hittills mot alla odds.
Men om de alltid kommer bli så vet ja inte,
och de har alltid haft sitt pris på ena eller andra sättet.
Tror faktiskt de varit att den lilla tagit över mer och
mer för varje gång den blivit väldigt bortskuffad.
Och det den fått släpper den inte så lätt.
Kanske är de så att en dag måste man låta den lilla komma
helt fram för att må bra, för en längre tid.
Ja undrar, ja vet att ja pratade med en psykiater om de,
och hon sa de inte var omöjligt.
Dessutom sägs de att de tar lika lång tid bli bra,
som de tog att bli sjuk, så ja vet inte.
Men undrar gör man ju, för mycket har egentligen stämt
som vi då pratade om, fast vi bara trodde eller
rent av gissa, eller gick efter de som kändes mest rätt.
