Sidan 23

 

 

2007-04-27

 

Jaha då har de ju i alla fall hänt något mer då sen sist.

 Två gånger har ja varit iväg och de ser

väl kanske ut som ja har ADHD, o det har ja trott hela tiden.

Länge i alla fall, men helt färdigt är de inte än.

 Men de verkar ju så i alla fall.

 Ja har en gång kvar så va säger man då…

Vet inte egentligen, väntar nog ändå bara på

de skall bli helt klart och att ja skall få de papper ja behöver.

Sen hoppas ja jag kan andvända de till något med.

 Va ju de som var poängen i de hela,

 men de är klart de går ju och vända och vrida på allt,

så ja får bara hoppas på det är bra skrivet.

Men så är de en själv, hur man tar de.

Är nog egentligen både skönt få de bekräftat

 men samtidigt känns de väl så där..

 Att ha haft de så länge och att de ställt till så mycket.

 Å andra sidan så när ja var barn fanns väl inte de här.

 Men man undrar väl en då hur de varit om man fått hjälp tidigare.

Sen har de väl varit andra saker med som är lite mer diffusa,

 som ja än inte är säker på ja vet va de är eller var för något.

 Ja var på skötbordet för några dagar sen el va de va ..

Låg på mage och hade de nog skönt med.

Fick också utlösning där ,de va ett tag sen.

 Kissa och bajsa med, men de va nog under

utlösningen något inte va helt som de skulle.

 Vet än inte om de va babyn ja missa

eller den inte va helt med på de eller klar.

 De har inte känts helt bra sen dess,

utom att ja inte helt kan säga vad, eftersom de va ju skönt med alla tre.

 Så ja vet inte helt va de va som inte var helt bra.

 Om de va inte helt läge för något av de, och ja missa de..

Men ja kunde ju ändå nå den minsta och de va

 nog de viktiga just då efter allt de andra.

Va väl bra de med men de va den minsta just då som behövde mest .

Just nu är de nog mer läge för allt än de va då.

Även om ja mest bara vill få färdigt allt de här andra.

 Få den hjälp ja har rätt till, eller i alla fall de ekonomiska

stöd ja har rätt till, och ev den medicin som man får för de här.

Om ja har de, när de hela är helt klart.

 Men får vänta till kanske både i maj eller juni.

 Ja hoppas väl få de före semestern, men vem vet.

 Men de skulle vara bra, då kunde ja skicka pappren

till dom instanser som skall ha de, så kanske de börjar röra på sig.

All den här väntan är nästan för mycket av va man klarar.

Även om de börjat röra på sig så är de så lång tid kvar

 och helt litar ja inte på de andra som skall ha med de här att göra.

 Att dom kan något om de, så mycket verkar vara

beroende på hur de hela skrivs och de gäller detta med babyn med.

Sedan den nu ser ut som den tillhör detta på något sätt.

Kanske man vetat de eftersom ja har så mycket

mer av de än andra och inte klarar mig utan alls,

och eftersom de har så stor inverkan på så många saker som de har.

 Inte bara trygghet utan också sömn och annat.

Att kunna umgås och hygienen, matlusten och allt ..

Den håller verkligen mycket borta,

även om många andra saker med ingår i de hela.

Ändå tror och hoppas ja fått med allt.

Få se efter den  sista gången nu den 11 maj hur de känns då.

 Men känns de då som ja fåt med mig allt så får ja lita på de.

De är förstås mycket annat med här som rör sig tror ja.

 Hoppas att efter allt detta och när allt är

klart att ja skall kunna mer koncentrera mig på babyn och bara den helt och fullt,

utan att känna mig så splittrad och distraherad av annat.

Kunna hitta tillbaka till där ja va första hösten eller våren 2005.

Ja hoppas de i alla fall, och sen kanske leva de fullt

 ut som ja ju ändå funderat på i så många år, fem i alla fall.

Om de räcker, för då kanske vi fått veta hur de nu blir framöver.

Vilken hjälp de blir, om någon, och om de är möjligt att göra de.

Dessvärre är de ju en ekonomisk fråga med, då blöjor och annat kostar,

barnmat och sånt, ev lavemang med då och då.

 Verkar ändå vara på något sätt mer ok med de köpta.

 Är väl något i de som kanske gör de bättre, vet inte,

men känns mer rätt även om ja tycker om de andra med.

 Men de är ju pengar de med, och utan någon form för

hjälp vet ja inte om de går runt för oss.

 Som tex i Norge fick ja ju i alla fall recept på blöjor och de gjorde ju en del.

 Å andra sidan hade ja ju väldigt mycket mer då än nu.

 Så nu skulle de kanske vara avgörande.

 Visst vi har ju inte helt slut, men å andra sidan har ja bara på natten,

någon gång då och då på dagen.

 Men en liten ettåring eller om de blir sex månader

 har ju inte bara nattetid, utan hela tiden.

 Annars blir de ju olyckor..

Visst kan den lilla ha de ändå, men efter som de nu är så mycket så får ja inget till som då.

Ja hoppas bara de inte är för att man har blivit

så bekant för varann så att de leder till något.

 Är bara något som dykit upp då och då,

men de är bara en tanke, så de är inget ja vet .

Bara att de va lättare i början eller i alla fall innan vi flytta ihop.

Va de nu är för skillnad, om de nu är de eftersom de

va i samma veva allt annat börja mer eller mindre.

Nu vet ja att lillan inte skrivit så mycket här men de kommer kanske något.

 Hon har haft fullt upp med lite kurser hon gått i.

 Html el såna där mailmallar va de väl mer,

 så ja tror inte hon haft tid till sidan just nu.

 Men nu har hon gått den och fått diplom,

så då kan de kanske bli någon rad.

Kanske de kan bli någon bild med på lillbabyn,

får väl se och också ett prov på den novell ja pratat om.

Ja tänkte göra så att ja tar någonstans i den så som dom gör när

 dom skriver baksidestext eller är de framsides text på böcker.

Nå ja, ja har i alla fall tänkt på att lägga ut en

fil så den kan hämtas eller i alla fall lyssnas på.

 Kanske kan ja se om de går göra de på diaper med .

Vem vet, och ja hoppas ni kommer gilla den,

även om de inte är skrivet då ja inte är bra på de.

 

***

Så då har lillbabyn just varit en tur på sitt skötbord för tvätt i stjärten.

Va kan man säga mer då så här på morgonen en fredag…

 I nästa vecka är de maj och så är de inte långt kvar till sommaren heller.

Ja hoppas den ger något, i alla fall någon form för lättnad

 eller beslut från något av de som ja ännu väntar på.

 Är ju så mycket som är beroende av de här känns de som.

 Egentligen för mycket, men också har vi väl

funderat på någon samtalsform ,om eller när de här är utrett.

Sedan de är så mycket och sedan de händer så mycket i babydelen

 när den är aktiv så kan de nog kännas skönt

för oss båda att ha någon att prata med.

 Ja tror de i alla fall, så vi inte är helt ensamma med allt eller min sambo är de.

Så vi prata om de sista gången och fundera på va som gick.

 Privat är ju så dyrt dessvärre.

 Så vi hoppades att den husläkare vi går hos har något eller kan skicka oss någonstans.

Samtidigt är de skönt att de verkar som ja äntligen nått fram.

Min sambo tror de i alla fall, så de är någon

som lyssnar i alla fall och förstår att de inte handlar om sex.

Utan de här är något annat behov som blir tillfredställt och ger trygghet och annat.

Ja vet förstås inte hur mycket man kan skriva

och hur de går formulera, allt detta men de kanske kan bli bra i slutänden ändå.

 De är väl de enda hopp ja har, att de äntligen gått bra för en gångs skull med allt .

Faktiskt verkar de så i alla fall.

Efter  nästa gång och när min mamma varit,

 kan ja bara vänta och se va de blir och hur de blir .

Va de kommer stå, men de är väl därför allt

just nu går så förfärligt på höggvarv emellan varven här då.

Ja har inte lyckats sova i alla fall.

Är också därför ja hoppas de går fort ändå när vi varit där.

de är för stor press och de går för mycket på högvarv för länge.

Ja klarar ett tag men inte flera veckor eller någon månad.

 Därför kan ja bara hoppas de går fort,

tiden menar ja, även om de inte känns så just nu.

De är helg och ja har inget spec att göra heller

så ja kunde ha distraherat tankarna på något annat ett tag.

De blir för mycket tid till detta.

Hur de skall bli sen efter allt är klart med just den här utredningen.

 Kommer de bli någon skillnad alls?

 Ja vet ju inget om vilka möjligheter som finns eller något sånt.

De enda ja försöker se framåt nu är vi skall till Norge i juni.

De känns åtminstone bra, och sen så får ja väl se då…

De känns som om hela sommaren kommer gå till inget,

 och inte förrän i höst kommer något hända,

men kanske de kan gå fortare ändå när dom väl fått pappren.

Ja får väl bara hoppas de.

Samtidigt vill ja inte vara för optimistisk heller.

Har haft för många negativa upplevelser för de,

mot de få gånger då de gått bra, eller då ja

trott att de gjorde de och de visa sig att de inte var rätt.

De ligger nog för mycket sånt i vägen med,

så ja vet inte om ja helt litar på de här heller.

Och sen känns de svårt att veta va som är viktigt,

 va ja ev kan klara mig utan eller så.

Vissa saker kanske ett tag men inte så länge som ja trodde.

De fick ja se i höstas.  

De känns nog lite konstigt de med,

och sen att ja tror att de med potta också bara

 är en tidsfråga hur länge de går med på de.

En så länge går de bra även om ja känner skillnaden,

och också tror ja förstår dom små som inte vill släppa sina blöjor just då.

 Ja vet inte hur långt och länge ja skulle gå ner om ja helt gav efter,

men de som hände våren 2005 va nog egentligen försmak på va de kan,

 och eller hur länge vet ja inte.

Skulle nog inte bli förvånad om de blev ett tag, vet inte riktigt egentligen.

 Ändå känns de som ja skall vara försiktig med att underskatta de hela.

Den lilla är starkare än ja tror eller vet för lite om de kanske,

men tror inte ja är så rädd som förr.

Inte på samma sätt, de är skillnad när man är ensam och när

man har någon hos sig, vare sig de nu är en sambo eller någon annan.

Bara man vet att den som är där vet va de är,

eller va som händer och kan ta vara på den lilla och

framförallt inte kommer med några kommentarer,

 för man är så fruktansvärt sårbar just där i den lägsta åldern.

Men ja vet inte om man inte också är mer känslig för

 ja har märkt hur öppna alla sinnen är.

Kanske så de va när ja var så liten, då undrar

 ja bara hur gick ja egentligen igenom de i den där kuvösen?

 För dom gånger ja varit där nere är de som

om allt runt om kring samtidigt är mer både hörbart,

 och att ja känner mer tydligt.

 De går egentligen inte att beskriva de,

de är samtidigt väldigt skrämmande med…

Ja vet inte om de är därför min mörkerrädsla ökar så fruktansvärt just då.

Nu har den hållit i sig hela april och längre än den brukar.

Påsk är ju gott och väl över och vi är snart i maj.

Ändå finns den där mycket påtaglig och väldigt nära bara runt hörnet nästan.

De skall inte mycket till för att få fram den alls.

Samtidigt känns de som en bra ide att kanske

 kunna prata med någon utomstående som inte har de här .

Om inte annat så kanske den kan se saker som inte ja och min sambo ser eller så.

 Men vem el så?

 De kanske skulle va en barnpsykolog sedan de är ett barn detta med.

De blir inte den stora de handlar om egentligen utan den lilla.

En sak ja tänkt på sen väldigt många år

även om de nu dessvärre inte går sedan man är vuxen.

Synd allt känns så mycket för sent jämt som

om de skulle varit gjort för länge sedan.

 Kan ju bara skriva hur de känns och hur

de har känts i iallafall över tio år sen, om inte mycket längre.

Man kan ju i alla fall tro att en barnpsykolog

skall förstå barn kanske till och med ganska små barn bättre än dom andra.

Annars kunde de ju vara vem som helst,

men sedan de nu finns barnpsykologer så vet ja bara att

de kändes underligt rätt när min moster en gång sa,

att de kanske hade varit de bästa att de blivit

 upptäckt eller så när ja var i tonåren eller barn.

 Så de gått att göra något då, men ingen lyssna ju..

 Och att de kanske är för sent nu.

Men just de första kändes rätt, de sista vet ja inte,

men kanske de med är rätt, ja vet inte…

Men just de första kändes underligt rätt,

 de är inte ofta de gjort de och sedan stannat kvar i över tio år.

Men också de min psykiater sa kändes ju rätt, att enda

vägen kanske va el är, att leva ut de en längre tid.

De är ju svårt att säga hur lång tid, men tror inte hon mena någon dag

eller så utan kanske både månader eller något år.

Frågade dessvärre inte om de, de va så fruktansvärt mycket annat just då.

Men faktum är väl att de vi kom fram till som ja minns, de känns fortfarande rätt.

Också de med lavemang..

De har egentligen bara känts mer och mer rätt i stället för tvärt om.

Men de har också de moster sa, så ja har bara än så länge fått godta de.

 Så länge de känns rätt så känns de som de inte är så mycket ja kan göra åt de.

Om ja gillar de hela vet ja faktiskt inte helt.

Sen tänker ja lite på de som ja upptäckte då första gången runt 1996

och sedan blev säker på, hur illa de blir om inte i alla fall

något av babysakerna finns tillgängligt.

 De va under en flytt när dom vart kvar i den

 nya lägenheten men ja inte kunde bo i den än.

Ja tog inte med något av de till moster som ja sov hos

 då ja upptäckte att ja inte kunde sova eller slå mig till ro alls,

och de va också då ja upptäckte att moster hade lite svårt med de hela.

Att andra skulle se mina babysaker.

Ja var nog de ja med, men eftersom åren gått har de nog gått bort .

De är en stor del av mig, och de är sån ja är, de finns inte så mycket ja kan göra åt de.

Om vi nu kan fastslå vart de tillhör, tex för min del att de ligger under adhd,

så har ja ju i alla fall ett svar på alla frågor.

Kanske inte hela, men något i alla fall som ja kanske kan leva med.

 För ja vill ju ändå en del saker som ja känner att ja inte vet om ja kan klara mig utan.

 Men om ja bara vet ja kan få de, så kanske ja kan känna mig bättre ändå.

 Bara ja klarar förstå va som är viktigt och va ja måste ha.

 De är det ja känner mig osäker på, så ja hoppas bara ja har fått med mig allt.

 Är nog bara att ja känner mig osäker på va som är viktigt och inte,

 och huruvida ja fått fram de..

Allt tar sån tid, de att veta om de går fram eller inte.

 Men får visst bara hoppas ja gjort de..

 Känner mig bara så osäker på de,

och om ja inte vet de, hur skall då andra stackare göra de.

 Men ändå kanske ja kan känna en del som sakta blir mer säker.

 Ja vet ju att ja vill ha klappar på både bara stjärten och på blöjan med,

lite svagt med.

Och lavemang med, men vill nog ha finger med i stjärten.

 Önskar bara ja kunde komma åt,

så ja visste om de har gjorts på internatet mer säkert,

 men tror faktiskt de.

Vi var två som hade samma problem med hård mage,

så ja undrar om vi fick hjälp när de vart stopp.

Konstigt nog tror ja inte ja tog de som negativt, måste förstått att de var hjälp vi fick.

Visst, ja får de av min sambo så de är ju inget,

men om ja tex inte skulle få min sambo helt som personlig assistent

eller när hon kanske är borta hos sina barn,

så vill ja bara ha som en säkerhet att ja vet ja kan få de.

 De skulle kännas bra att veta att om inte annat att hon

kan åka iväg om hon vill, utan att ja för den sakens

 skull som sist skall rasa ihop.

 Men känns som ja faktiskt kan bli säker på att

ja inte klarar mig utan dom sakerna heller.

 Så ja hoppas att de skall gå ändå.

Fick faktiskt hjälp med de i Norge med, när dom förstod att de inte var sex.

 Ett tag i alla fall, även om de var mest lavemang då.

 Då visste ja inte att ja behövde de och tyckte om de,

eller egentligen blev trygg av de,

vilket de verkar som de faktiskt är de ja blir av de med på något sätt.

På något sätt hjälper de att få fram den allra minsta och

även släppa kontrollen med på sätt och vis som med lavemang.

Tror ja är bara osäker på om ja fått fram just de här rätt eller fel,

och hur viktigt de är.

Till råga på allt är de bara min mamma

och ja som skall dit en gång till.

Så har ja misslyckats i just de här så känns allt förstört ju.

 Allt detta sliter så nu så ja håller på tappa greppet helt igen känner ja.

De känns som att stå vid en avgrund just nu.

Äntligen där ja ville och så mycket beror på detta.

Sen vet ja inte om ja når fram med allt.

De känns väldigt hemskt eftersom de va den

 här chansen ja ju hoppats på så länge.

 Skall ja då misslyckas med de, för att ja inte

 når fram med de som är de viktiga för mig.

Inte bara adhd, den här biten är ju en stor bit med,

och har ju alltid stökat till de för mig så fruktansvärt hela tiden.

 Som faktiskt sist på skötbordet, då va de min sambo

 som fick minstingen att göra de hela.

Ja tror inte de kommit då, inte på länge i alla fall.

Dels va de hårt, dessutom behöver ja hjälp med.

 Egentligen har ja de svårt på pottan med då

inte kroppen funkar exakt som den skall.

 Och de leder ibland till kramperna med för ja inte kan

 helt styra hur mycket eller lite ja skall ta i.

 De blir egentligen för de mesta fel även om de inte alltid syns.

 Eftersom de är svårt förklara just detta, har ja inte tagit upp de på länge,

men de har blivit värre de sista två åren.

Men fortfarande vet ja inte hur ja skall förklara de.

De är nästan lättare att stå just nu, mera märkbart än förut.

 Kunde också ligga på rygg och bajsa lättare än nu.

De går fruktansvärt sakta.

 Men ändå är de en funktion, ja är rädd den håller på gå bort helt,

eftersom ja märker de mer och mer på pottan med.

Också på toa, att de inte går som de gjort förut.

Även om de sedan detta börja i mitten på nittiotalet inte varit som de var

 förr så är de på väg att ändras igen.

Än vet ja inte till va eller hur, men något håller de på med.

 Vare sig de är nu psykiskt eller inte, så känns de inte som de är till de bättre i alla fall.

 Den här datorn skriver visst som den vill just nu.

 Hoppas de går få ihop detta, då de är så mycket ja skrivit..