Sidan 26

 

 

2007-05-20

 

 

Jaha då har vi väl blivit klara med detta då och

ja har även om de är muntligt fått diagnosen,

så va nu då undrar man ju, och va skall man säga nu då.

Är väl mycket som rör sig.

 De var en test som inte blev av, och sedan vart de inte utrett, hjälpbehovet ja har.

 Vare sig i förhållande till kramperna eller babydelen.

 De känns väl inte helt bra, även om han nu sa han skulle ta upp dessa bitar med.

 Så ja är väl nervös hur de kommer att stå när de gäller just dessa två bitar.

 Han skulle väl skriva både våra och sina tankar om dom,

 så ja undrar väl om de är olika, och i så fall är de som de andra före.

 I så fall har man väl bara fastslagit de med ett annat namn kanske.

 Och då känns de inte som om ja gjort något bättre av de hela alls.

 Sämre kanske de inte är heller.

 Är väl mer samma ställe då, kanske med den skillnaden

 att de inte går att ändra på igen mer, så de blir slutgiltigt.

 Så ja vet inte om de känns helt bra.

 Men nu är de gjort i alla fall, så man kan ju bara vänta och

se hur de ser ut när svaret kommer.

 De enda som just nu känns ok är väl att de åtminstone

känns som om ja gjort va ja kunnat och sagt va ja kunnat.

 Och nog sagt de så klart ja kunnat när de gäller dessa två delar

 som nu är lite speciella och inte kanske egentligen tillhör de hela,

 men ändå i alla fall tillsammans.

 Dessa två bitar ställer till de minst lika mycket som de andra eller kanske mer,

för före dom kom så tydligt fram så fungera ja ju i alla fall bättre än nu.

 Ja hoppas bara de inte kommer ta allt för lång tid.

 Om inte allt för länge börjar ju alla semestrar med,

och skall de nu bli frågan om fler utredningar så känns de som de blir ju aldrig färdigt.

 Och så får vi se hur de då går med moben då.

 Nu är den på väg till England, och har kikat på en annan på nätet. K

Kanske blir ordning där med.

 Och sen är de lite åkande i juni då, de kan kanske bli bra få åka i väg då i alla fall.

 Istället för att bara gå här och vänta och inte kunna sova eller något.

 Man mår ju inte bra av detta väntande heller på allt.

 Tar ju aldrig slut…

 När den ena är klar kommer nästa ju, och de vi börja med o

väntar på de står bara still och väntar på allt de andra.

 De är klart man får väl skicka de man har och de vi får nu,

 så har man ju gjort något i alla fall.

 Så de inte glömmer bort en eller nåt, och just nu

funderar ja väl på vart man skall börja.

 Men de är nog i babydelen och bygga upp som de ser ut nu.

  Ja fick mig en ordentlig en här för åtta dagar sen.

 Ja trodde nog inte de va så lite att ta av,

 och att de skulle svänga riktigt på de sätt som de gjorde,

 och om ja hämtat mig än vet ja egentligen inte.

 Men på måndag nu, skall ja iallafall på samtal och de skall egentligen bli skönt.

 Att säga att ja inte är besviken skulle nog vara en

lögn för ja trodde nog ja skulle få allt här så de var färdigt.

 Tror de var så både ja och min sambo uppfatta de hela.

 Nu skall någon annan ta de, och då är de väl åter igen en

massa väntan och ja vet inte va, och de känns som om

 man får börja om från början med allt igen då.

 Eftersom de blir ännu en ny person.

 Visst, de är ju hela hjälpbehovet, så man får dra

 upp de med babydelen igen då, med en ny människa, och sen all denna väntan.

 Hade väl i alla fall velat ha färdigt handikappsersättningen,

 men allt står still som de gjort länge nu.

 Och dessvärre har ja väl tagit mer av mig själv en ja byggt upp igen,

som de visst också brukar bli.

 De känns också ovanligt fortfarande, fast de nu gått några år,

 att inte få lite mer toppar.

 Och framförallt inga längre perioder då man

tex kan höra på musik eller så.

 De blir inte ens en timme eller tror inte de är ens en

halvtimme mot förr då de va fler timmar om dagen.

 Nu max kan de bli böcker, och ibland blir de inte de heller.

 De är ju hopplöst ju, och inget känns som de blir

gjort heller av allt man tänker man skall göra.

 Visst märker ja att de ännu blir bättre,

men ja saknar dom här riktigt roliga längre stunder av de,

 och inre frid och ro som nu bara kan vara

någon min eller nåt då och då när nu minstingen vill bjuda på de.

 Tja, så va skall man säga om allt detta…

  Ja får väl vänta och se om de kommer något gott ut av de,

 eller om de bara ställt till de för mig ännu mer.

 Vet inte helt än hur ja tror de blir…

 De är nog ganska beroende på hur de här andra bitarna står,

eller va de står om dom, för de blir ju kanske mest dom ja söker hjälp om.

 Även om de inte är bara de, men är dom som

egentligen satt stopp för alltihopa.

 För de helt enkelt bara blivit dels ihopblandat osv.

 Så ja bara hoppas de inte blir så igen nu då,

 för då står man ju där igen.

 Och denna gången är de ju för gott förstås,

beroende på va de nu kommer att stå.

 Ja blev inte helt klok på just de.

 Om ja skulle ta de som om de kommer stå på de negativa sättet

eller de positiva, eller hur man nu skall uttrycka sig.

 Vill inte ta något för givet, även om ja blir glad om de inte

står så som ja just nu är rädd för att de skall göra.

 Som i de norska pappren..

 Och då känns de som att de inte kommer gå så bra, detta, alls.

 Man får ju inte lika mycket och lätt hjälp när man är

sambo eller gifta som när man är ensam.

 Men ja tror inte de blivit någon skillnad beroende på hur de nu kommer att stå.

 Alltså för dom i Norge va ju emot allt, men å andra

sidan fick ja ju inte diagnosen adhd heller,

så de är väl just nu de enda positiva i denna röra.

Men de löser ju långt ifrån allt vare sig ekonomiskt eller hur man mår och kommer att må.

 Så de känns som den tuffaste tiden kommer nu.

 Känner ju hur väldigt lite ja sover och vilket högvarv de hela går på.

Man ville ju ha en rolig sommar, och inte allt för mycket

att grubbla på eller som snurrar runt i huvet hela sommaren.

 Eller post, man undrar, har man fått något svar tills

man kommer hem och va är då nästa steg..

 Och eller blir de något, och när i så fall.

 Många frågor, noll svar.

 Tja nu har de ju inte varit så mycket babyliv som ni säkert märkt,

men ja hoppas den dag allt börjar lugna ner sig och

man vet mer hur de skall bli och va man har,

 och eller får för hjälp och stöd och inte, så skall också de bli en ändring.

 Och de komma mer babyliv på sidan både som bilder och annat,

men ja hoppas ni står ut så länge som den är,

 och med allt detta skrivande om också annat.

 Och när babyn får, skall de komma mer.

 Men vi får väl se.

 Men de kommer i alla fall, för den lilla är inte alls borta för evigt.

 Långt ifrån, och skulle väl behöva få komma fram mycket just nu.

 Men de är så struligt och rörigt inuti,

 så ja har bara inte ro till de, även om ja känner att ja behöver de.

 Hoppas bara de håller med potta på dagarna och

blöja på nätterna, även om ja inte har de helt varje just nu,

efter den här röran, och att de inte blir ett helt hemskt slut på de hela.

 De vill säga hur bedömningen är mera precist.

 Ja hoppas kunna lägga ut något mer innan vi åker iväg,

eller varför inte från Norge.

 Vi får väl se va som kan hända.

 Finns ju Internet där med nu mera…

 

 

 

 

07-07-30

 

 

Är väl på tiden att ja skriver ja med nu då.

Tja nu närmar sig då sanningens ögonblick eller va man skall säga.

I nästa vecka får man veta mer om de blir medicin eller inte.

Sen skall de göras denna behovsvärderingen med,

så första veckan i augusti blir visst en jobbig vecka.

Men undrar om de är den ja känner av eller om

 de är augusti ja känner av och går lite ner.

Men man har ju så många frågor här nu om de här.

De är väl kanske främst den här behovs-prövningen och

egentligen handikappersättningen som ja

 ännu inte har hört något riktigt om.

De händer i alla fall inte mycket där.

 Får väl se, ja vet inte va man säger

Ja har så rörigt själv med nu, men vi har ju haft mycket

 och är mycket med hennes barn med.

 Sen har ja nog en nedtur med just nu.

I alla fall svänger de ganska mycket inuti mig med just nu med en massa.

Sen är de länge sen ja känt så starkt att ja både skulle

vilja ha en bil igen och en vovve med.

 Och nu känns de  mer som om ja skulle klarat av de på ett annat sätt.

Sen är vi ju två, men de är ju klart att de kostar ju osv.

Tja får se..

Ett lilltroll fick i alla fall ett ordentligt lavemang nu

sist på skötbordet, och de var bara bra de.

 Men visst, skulle nog prova köpa igen tror ja.

Men just nu har ja en väldigt dålig mage, i kväll i alla fall.

De är väl all denna oro, tror ja.

Funderar väl på hur man får fram allt.

Vi skulle väl försöka göra en form för utkast.

Få se hur de går med de.

Och får ju inte glömma babyn heller.

Men på sätt och vis en början i alla fall.

Men inget om regressionen än.

På något sätt skall ju alla pusselbitar med så de psykiska blir bra.

Men lite diskutera vi i dag när min mor va med.

Men de var mest om hur de är med kramperna och inget med de andra.

Men han ja hade på synhjälpmedels-centralen trodde ju vi måste få med den med.

För bara för kramperna är nog fråga om ja får något.

Men vet inte om ja just nu mer har de med medicin i huvet,

för de kommer först på listan.

Är ju egentligen tre saker nu, medicin, handikappsersättning och

detta med personlig assistent – hjälpbehovet.

Men ja får väl ta dom här andra två sakerna först.

De med handikappersättningen händer ju inget med än va de verkar som.

Så de är väl bara att vänta,

men de är klart de är jobbigt de med.

Sen får man väl vänta igen kanske på de här andra sakerna med.

Vet inte hur lång tid men ja hoppas ändå på något.

Är så mycket nu för de är ändå på sätt och vis nedräkning

på min sambos a-kassa med här.

Under 30 dagar nu eller så..

I alla fall under en månad, så de är nog slut någon gång i augusti.

 Då kommer frågan va som händer då eller sen,

och vissa saker har ja inte fått något svar på än egentligen.

 Som de med blöjor tex ,och de börjar nog kännas

av mer och mer nu att de inte är så många kvar.

 Om ens några, så på något sätt går de delvis på högvarv inuti och

 ändå känner ja mig trött hela tiden som om ja snart går in i något.

Sen vet man ju inget om hur bra eller dåligt medicinen tar.

Det känns som en osäker faktor med.

 Visst hoppas man den tar bra, men å andra sidan,

 helt borta kommer de ju inte bli.

 Och heller inte så bra som om man fått de som barn.

Även om ja nu hoppas de att de skall ta så mycket som möjligt,

så försöker ja att inte tro för mycket, eller vara för optimistisk.

 För då blir man ju besviken.

Kanske jättemycket.

 Men mest kanske de är den här balansen då när

vi skall göra den här behovs bedömningen som känns svår.

 För måste ju på något sätt få fram de på rätt sätt.

Men hoppas ju på något sätt nu när de står klart

de är psykiskt de hela, att de går bättre då.

 Och de är ju något ja behöver och måste få för att klara mig hela tiden.

 I hur stor utsträckning är ju egentligen de vi liksom försöker komma på.

 Men är ju svårt då vi inte har möjlighet att prova oss fram.

 Och så är det en av de saker ja el vi skulle vilja få,

men de behövs lugn och ro till de och trygghet och

 att veta att allt som kanske behövs finns.

 Ja har ju under en längre tid märkt något händer när

 ja går neråt och ligger på skötbordet nu mer.

Nu i veckan här va de väldigt tydligt och nära, och väldigt otäckt med.

 Ändå vet ja inte helt va de är, om de är en varning eller

bara en form för gräns ja måste passera.

 De är ju inte bara otäckt heller även om de ibland nästan tar över, och man blir rädd att tappa taget om verkligheten med.

 Ja vet ju inte helt va de där är, om de är allt otäckt ja gått igenom

som ligger just där, eller va de kan va för något.

 Men än så länge har de positiva, spec efteråt övertaget,

även om kramperna sist blev lite ettriga.

 Och barnblöjorna är ju bättre än inga alls, även om man inte

 riktigt vet hur mycket de går att kissa eller kanske spec

 bajsa i dom, eftersom dom är väl bara för barn som kissar i sängen så.

 Ja vet inte hur de är med de andra, om dom ens är gjorda för de.

Så just nu är de alltså mest potta som de varit en

 längre tid och ja antar ja måste få fram de med.

Och kanske också de med att ev prova mig fram va

 de gäller hur mycket babyliv de blir eller behövs.

Tur i oturen så är de ändå bra skrivet, de remissvar ja fått.

 Och de står ju lite nämnt där att ja nog om ja kunde,

 skulle gå med blöja mer, och de skulle ja nog med.

Men som sagt, de har nog mest varit en ekonomisk fråga,

eller är de mer än någonsin nu.

Men de är klart att de här andra sakerna gör de

inte lättare heller, att inte veta hur eller va de blir.

 För om eller när ja mer ger efter, om ja gör de, eller får möjligheten till de.

 Så kan ja nog inte bara gå tillbaka till potta så där

utan vidare om ja varit eller är i blöjåldern ett tag.

 Sen är de ju allt detta andra med att man inte klarar

 flera personer och såna saker heller.

Så de är ju mycket att ta hänsyn till, nu när de stora

 ögonblicket närmar sig, och de skall göras de sista här.

 Om de tex nu skulle gå så illa eller bli så att inte

 bara min sambo får de, eller de skulle bli någon annan med,

 så måste de här andra få vara med ändå.

 Ja får bara hoppas vi får fram alla bitar,

och då inte bara detta med kramperna heller, även om dom givetvis skall med.

 Men de skall ju de andra med.

Ändå känns de lite lättare nu när de liksom är bekräftat och

 står på papper att de är för de psykiska, men de är klart oron finns ju där.

Sen är de ju de ekonomiska och event recept på,

kanske inte bara medicinen, utan blöjor med.

 Så de gäller ju alltså lägga fram de hela på rätt sätt.

 Men ja hoppas ju mer nu när ja har pappren på de ,

och då inte bara på att min sambo skall få de.

 Utan att de skall ordna sig med den här andra biten med,

med babyn med.

 Utan den går de ju inte, och kanske de går må bättre än i dag

nu när ja inte direkt har som mål att få jobb,

utan de blir bara mer att kanske få vovve och bil igen.

 Och att få babyn nöjd först.

Ja vet ju inte om de går, vare sig ekonomiskt eller så.

Men ändå hoppas ja de, och att min sambo skall må bättre

för hon har inte mått så bra på ett tag nu med allt.

 Och de känns väl inte så bra att ja inte kan hjälpa som ja vill.

För detta andra ligger över, så ja har inte kapacitet till mer än mig själv.

Den lilla känns både nära, men ändå på något sätt långt bort.

 Även om den är ettrig och vill fram mer.

Men ja vill nog bara ha undan detta.

 Hur utgången än blir.

 Hoppas bara inte de skall bli riktigt illa för oss, eller att de skall förstöra något.

 De är ju så mycket som kan slita på en, inte då bara ekonomi och sånt.

Utan om den ena eller kanske ännu värre, båda, har de jobbigt psykiskt.

Ja har ju inte lite, vet bara inte om ja ens själv hade trott de

skulle vara så mycket som detta och sen de här andra..

 De är en del att behandla.

 Men om eller när vet ja ju inte.

De blir visst som vanligt inte tid till de.

Ändå känns de som ja skulle behöva göra en omvärdering på hur

och var ja har allt i förhållande till varann.

De känns som ja inte hinner med.

De går bara fortare allt, och händer bara mer och mer saker,

och ja hinner inte göra något åt alla intryck.

Åter igen känner ja bara aggressiviteten ligga farligt nära ytan.

 De va både jobbigt, men visst skönt med att åka bort.

Men hade ja inte sett på skötborden så vet ja inte va de blivit.

 Kanske skulle behövt lite mer av de.

 De va svårt hitta pottor där uppe, men såg när ja kom hem.

Såg ett sånt ja skulle vilja ha, med sele i, skötbord alltså, om de bara fanns.

 Undrar om en tvillingvagn går komma ner i..

 Går ju nästan i den vi har här, men man vet ju inte om man kommer upp igen då.

Så de är nu bara att få dessa runt två veckor att gå, så de är ur världen.

Sen är de bara att vänta och se, så ja hoppas detta går fort nu.

 

*** 

  Då har de gått lite tid till, så ja fortsätter på detta sedan de inte är utlagt än.

 Denna väntan var lång, men nu i övermorgon är det den första aug.

 Sen är de bara cirka en vecka kvar till de andra.

 Sen är de väl dessvärre bara att vänta igen och se,

men kanske man har tur att få med i övermorgon då så kanske de hjälper lite.

 Men i går i alla fall va de en lillbaby här.

 En riktig kiss-unge och busunge med.

 Men mådde bättre än på länge!

 Synd bara att det är så svårt komma åt den lilla.

 Den är ganska framme nu med.

 Ja hoppas väl kunna hålla kvar den.

 Sov med napp med, och så en blöja i natt, så har sovit väldigt gått nu.

 Sov till i em, så de blev länge.

 Men dessvärre känner ja nog av hösten med nu.

 Sen börjar nog detta med ekonomin, och allt man får dra in på också sätta sina spår.

 Då inte bara detta med babyn, utan också detta med data, och min hobby med.

 De finns vare sig pengar till de, eller babyliv,

även om nog gårdagen visa va som behövs.

 De känns nog som de kan bli en lite svårare höst än den förra,

 och de brukar väl kunna va så med.

 De går ju upp och ner de med, va dom nu kalla de för.

 Vissa år är värre än andra, och lite förkänsla för de har ja fått nu.

 Men kan också vara för att sommaren va bättre än förra året.

 De känns, dessa skillnader, men lite är nog också

 de att allt runt om kring påverkar med.

 Och nu eftersom de är fortfarande en del oklarheter med framtiden ekonomiskt,

såväl som hjälpbehov och hur de skall bli när min sambos a-kassa går ut.

Även om de kanske bara är en övergång så känns de som den blir jobbig.

 Ja hoppas bara denna höst skall bli sån att äntligen

det sista skall bli ordnat med, så de kan bli någon stabilitet och någon ro här.

 Och att de på något sätt äntligen skall kunna bli mer babyliv.

 Denna balansgång med potta som de näst bästa vet ja inte om de håller allt för länge till.

 Så som den lilla va igår när den väl kom fram tror ja de va en stund sedan.

 Vissa saker vet ja inte om de varit så, och den här gången

 kunde ja verkligen känna energin från den lilla.

 Åjo! Den skulle man ha! Då vart de mycket gjort här vill ja lova.

 Vet inte va ja skall jämföra de med, men en verklig skillnad va de,

som ja nog tror min sambo med märkte.

 Så nu den första augusti så får ja alltså förhoppningsvis

veta mer om i alla fall medicinen.

 Om de blir någon, eller va som är tänkt.

 Ja hoppas de, men vill inte vara för optimistisk, så man blir jättebesviken.

 Och även om den inte fungerar så bra som man hoppas.

 De är nog svårt, för man är nog gjord så.

 Man hoppas kanske på bli bättre än man blir, men måste försöka i alla fall.

 Alla reagerar ju olika på allt, och är ju inte alla de fungerar på.

 Men ja hoppas ju på att få den, och att de skall bli bättre,

 även om den nu förstås inte gör något med lillbabyn.

 Så denna sida kommer nog bestå skall ni se.

 Nej får nog ta en paus nu, men har skrivit av mig lite mer i alla fall.

 Om de blir mer och så  kanske beror på hur de nu går på onsdag.

 Sen är väl nästa steg, hjälpbehovet.

 Och de är ju alltså den 6 augusti.

 Sen som sagt är de bara vänta och se om de blir något.

 Och än väntar vi på handikappersättningen.

 De är helt otroligt att de skall ta över ett år för att få de,

men får väl se om de blir något i augusti då, för juli är ju nästan slut.

 Ja har väl lite funderingar på en ny bärbar dator,

men vi behöver ju ev en ny tvättmaskin,

och kanske en diskmaskin skulle va bra med.

 Men i alla fall en tvättmaskin före denna går helt åt skogen.

 Få se va de kan bli.

Dom bärbara kostar ju lite med, men kanske kan bli något ändå.

 Sen har ja denna dator ja kör på nu.

 Ja litar inte riktigt på den, blir för varm, men går ännu i alla fall.

 Men har alltid haft de problemet med den.

Nu har minsti får en nappflaska här som

 han kan snutta på medans ja skriver.

 Men vart visst lite mycket detta just nu,

så lillbabyn får återkomma senare…