Sidan 41

 

 

2008-03-22

 

 

Ja nu har de då gått en tid igen, är väl svårt säga, men bort emot en vecka i alla fall.

 Va har då hänt?

 Tja, ja vet faktiskt inte egentligen.

 Ja har fått bägge öronen tillbaks och de är påsk, eller första påskdagen.

 Tyvärr har min sambos näst äldsta dotter lite jobbigt nu, men i alla fall så hoppas ja de skall gå bra.

 Tja vi har i alla fall varit på påskmiddag och för en gångs skull så kändes de faktiskt bra.

Och ja våga ta whisky med på ett mer fritt sätt.

 Just nu är de väl i och för sig rörigt men vet inte om de är rätt ord.

Mera mycket på kö kanske, är mer rörigt men vet inte om de är de ja är ute efter heller.

 Egentligen vet ja väl inte riktigt va.

 Vill ju som vanligt göra så mycket eller hjälpa samtidigt som ja

ju känner att mina begränsningar är där,

 både psykiskt, men också de man inte ser, och annat med.

 Man har nog åkt dit om man gjort de.

 Sen har ja minsti med och denna vecka har ju ändå inte gått helt utan,

även om de två tre sista dagarna varit mycket.

 Kanske har man tagit lite mer whisky än man borde, å andra sidan

så har de dragit bort den spärr som ja ändå känt av i flera dagar.

 Att inte få komma i gång med skriva eller något, ja vet inte helt.

 De ser däremot ut som att de att låta utlösningen komma i pottan eller

att ha skötbordet under, eller kanske framför allt båda, är de bästa.

 Men ja vet faktiskt inte helt.

 Ja vet å ena sidan hur min sambos dotter har eller känner de.

 Lite av de kanske ganska bra, samtidigt har ja mig själv de känns

 väldigt splittrande.

 Vill för mycket och för olika saker på en gång.

 Har fått belysningen i datarummet att fungera i alla fall, och min sambo

 börjar sin kurs på måndag eller nu i veckan.

 De plus de som hänt de sista dagarna med hennes dotter har väl

skakat om en del, och kanske så har de rört vid saker som är en del år bakåt i tiden.

 Men så har ja alltså de små inuti mig själv, sista dagarna eller veckan eller va de nu är.

 Har inte bara de att ja slarvat med pottan och så, utan de

har blivit mer av att ja känner något är inte som förr.

 Ja kan inte helt sätta fingret på de, och vet inte heller om

de märks och då inte bara att magen inte är som den skall.

 Utan också sist när ja fick lavemang så var de inte alls samma sak som förr.

Inte bara för att de gjorde ont, men de va något mer,

är inte längre bara känseln i huden och så eller en liten osäkerhet om att är de eller är de inte.

 Något är annorlunda med de att ja kan inte alls vare sig ta i, hålla eller något.

 Lite fungerar reflexen än, men är ändå inte på samma sätt.

 Är som de är långt bort eller så, även om de förmodligen

skulle betecknas som psykosomatiska sjukdomar eller något sånt fint.

 Förmodligen får man bara höra de är inbillning, spelat eller

va som helst, men nu har de gått ett par veckor med, dels att

magen inte funkar och dels med att de också gör ont.

 Nu är de kanske de samma för nu får ja ju vänta i upp till två år,

men tror de jobbiga är att ja inte får samtal heller.

 Tyckte ett tag ja kommit en bit i år, nu känns de som osäkert egentligen.

 Är så mycket ämnes-omsättningsfel som man tror man har.

 Vi har så mycket i släkten, sen de här andra man har då som gjort att denna sida blivit till.

 Ändå tror ja att hade de nu bara inte varit så att upp till två års väntan till,

och att de känns så fel att skylla allt på de psykiska, så hade ja kanske klarat de.

 Har ju en massa annat med, saknar ju och vill så mycket,

men finns ingen energi till något alls just nu.

Knappt att skriva..

 Bara de har tagit bort emot en vecka.

 Ändå närmar vi oss faktiskt april och de känns inte helt bra.

 Har varit lite långt ner för länge, med conserta och allt och för hög treo med.

 Den har låst sig på för hög nivå.

 Visst finns de ljusglimtar med, har fått både handikappersättning och

bostads bidrag och har också blöjor.

 Ja ser faktiskt inte bort från de heller, och har ju kommit en bit på

väg mot va ja tycker om med och så.

 Ibland undrar ja om folk tror att vi inte ser de bara för vi har adhd eller annat,

men ja ser faktiskt de med.

 Men de måste ändå finnas lite så att de inte blir för mycket minus.

 Har ju ändå hela förtiden med hela tiden som nämnt.

 Har ju ändå märkt va ja tycker om, vi, de allra minsta tycker om med,

och också i alla fall en väldigt liten en.

 Av samspelet dem emellan, att de finns där, och att de måste vara med allt på rätt tid och plats.

 Sen att vissa saker är synd, och också att de finns oros moln att tex dom blöjor

 ja äntligen är trygg med och så, kanske inte finns så länge till.

 Och att de inte finns sånt där tempskydd, men ja vet inte vilket som är värst egentligen.

 Tycker om dom blöjor ja har nu, men sägs ju plasten skall bort.

 Och så tänker ju på de med barnblöjorna ja faktiskt tyckte om också av de sista.

 Men sist ja köpte va de något fel på dom.

 Men de med kroppen undrar ja om de inte oroar med.

 Ja tror trots ja egentligen borde veta att de inget finns ja kan göra åt de,

men känner nog de nu när man äntligen fått ett liv, så skall de här

 fortsätta så att man succesivt blir av med de som man ändå tycker om eller är skönt.

 Vare sig de är sex eller de som har med babyn att göra, pga

de att känseln går ner, och även funktionen sakta men säkert.

 Vet inte vart ja skulle egentligen börja, men ta känseln.

 Har ju blivit svårare att läsa om inte displayen är jätte bra, men är nog allt annat som är värre.

 Men de kanske för de är så svårt förklara och de fast ja har både

en sambo och en mor som förstår bra, men både de med värme

och annat i huden och sånt har blivit sämre.

 Först trodde ja nog de går över, eller som de i stjärten eller snoppen.

Att va bra, gör kanske inte riktigt lika ont längre, men nu vet ja faktiskt inte om de är bara de.

 Vi har ju köpt disk maskin ny, och ja har tyvärr en viss förmåga att krocka med den.

Kanske går bättre nu med två öron men poängen är att de

alltså inte gör alls ont på samma sätt som förr.

 Ja får ju faktiskt känna efter, hände de något, gick de hål på huden eller blöder de, eller gick de bra.

 De känns inte rätt, sen sista gången ja fick lavemang så märkte ja nog desamma,

dels inte så mycket känsel som förr, kom de inte eller ej och eller hur mycket i så fall.

 Är nog faktiskt lite eller mycket rädd, va betyder allt detta, psykiskt eller ej.

 Inget har gått tillbaka till de ja haft och de har nog inte bara med ålder och eller psyket att göra.

 De är mer, men ja förmår inte förklara de på rätt sätt, och har nog funderat på de den sista tiden.

 Till och med sex eller utlösningen har ändrats, men just den biten klarar ja bara inte av sätta ord på.

 Men har inte med min sambo att göra, de är något med min kropp som inte är,

som tex när vi möttes första gången.

 Även om ja inte då heller va som ja en gång va, ja hade ett underbart

bad i alla fall och även om de nu inte blivit så mycket mys eller något

 de sista dagarna så hoppas ja de blir lugnt igen framöver.

 Men en psykolog skulle ja nog vilja ha just nu som nummer ett på listan, förutom annat med.

 Men utifrån om man säger så.

 Men nu skall ja ta paus en stund i alla fall.

 

 

 

 

 

2008-03-23

 

 

Då är de söndag nu då och här vakna vi av tele.

 Tja hur man mår i dag egentligen, kanske de är bättre än man skulle tro efter whiskyn i alla fall.

 Men tyvärr är de väl för mycket som snurrar där uppe, och de fylls ju på med.

 Försöker väl stänga av något av de så de inte skall bli för mycket, men tyvärr så går ju de inte så bra.

 Underligt nog är de just nu ändå bara de med mig själv som är värst.

Sen har ja ju min sambos dotter med förstås, så de är bara de två.

 De andra kan man ju inte göra mer än vänta på.

 Har ju skyllt förut på att de efterdroppar för ja gått på pottan, men varit osäker på om de va den.

 Men nu ser ja de inte är den, kommer ändå nu.

 Så de är bara ännu ett tecken som säger att något inte känns som de skall, eller är som de skall.

Så nu vart de bara mer säkert att de är något som förändrats och kommit under någon sorts gräns.

 Så de blir mer uppenbart och hela tiden gör nog med att allt känns ännu mer otryggt och osäkert.

 Nu mer och mer, men skall väl spara detta.

 Får väl se om de blir mer, annars kommer väl detta ut så småningom.

 *********************

 De blev visst mer.

 Egentligen var de så mycket i natt innan ja somna men de har visst försvunnit.

 Skulle kanske gått upp då, brukar ju göra de.

 Men de här oroar väldigt mycket för ja vet inte vart eller när de stannar av.

 Hur mycket som stängs av eller försämras.

 Från detta började 1994 så har inget kommit tillbaka till det de va.

 Inte utav de som drabbats.

 Har aldrig gått tillbaka till det de va, så ja är mer orolig för de va

 som händer inuti nu och de som inte funkar i kroppen mer.

 De ja inte har kontakt med alls, har ju gått så sakta så man inte

 registrerat va som egentligen håller på att hända eller är på gång.

 Sen märker man de helt plötsligt inte går alls längre.

 De här med styrningen, både för att kissa och bajsa, som gått så sakta neråt,

 så man ju inte förstått va som är på gång.

 Men nu känns de nästan som de är svårt få reflexerna med att göra de dom skall.

 Är ju så mycket, men märkte ju sist ja tog lavemang att de va mycket annorlunda.

 Visst, ja hade ju ont så de va ju inte bara för minsti den här

sista gången, mer för att få tömt allt men ändå.

 Märkte ju då hur de va, att de verkligen har ändrats inuti.

 Är väl egentligen väldigt rädd någonstans.

 Därför ja drömmer som ja gör.

 Drömde otäckt inatt med, som inte alls var speciellt trevligt.

 Så får väl se framöver va detta egentligen betyder eller är på väg.

Samtidigt är de nog de här också med att energin inte finns alls till något,

 inte lyssna på musik en gång, eller se på dvd eller något.

 Nu har ja ju fått skriva i alla fall, men finns ju saker man vill göra.

 Men får ingen energi till att sätta i gång något alls längre och tycker de varit så länge nu.

 Är ju inget man kan förklara eller är något som syns eller går att visa,

så ja vet inte va de är på väg längre.

 Som om tryggheten håller på gå åt skogen helt,

och de är de här och att de fysiska nu inte funkar som de skall.

Vare sig de nu är psyket som gör de eller ej, så är de ju ett problem och håller på bli värre.

 Men nu får ja nog ta paus igen, finns visserligen mer, men blev ändå stopp.

 Så får väl göra tillägg sen om de kommer loss.

Bara för de att de gått så sakta och varit så mycket annat

 runt ikring hela tiden, har chanserna nu gått förbi och så .

 

**********************

 Tja, då har de gått några timmar, men så mycket bättre känns de inte, så ja vet inte va de är.

 Visserligen har ja inte sovit, men inget känns bra längre.

 Mår inget vidare alls, får ju inte loss heller längre och gått för lång tid och inget händer.

 Mår bara dåligt, inte bara psykiskt, utan kroppen med håller på med något.

 Har ju kvar allt, de med skötbord och allt annat med, och döper nästan om telen med nu.

 Så de känns inte roligt alls.

 Går tex känseln mer ner, va har ja då kvar snart.

 Har ju vant mig med dom här blöjorna med inlägg och tycker

om dom med att dom är så mjuka och värmen.

 Men de har faktiskt gått ner, den känslan med, både när ja kissar och bajsar i dom.

 Inte alls samma känsla längre, inte de varma i alla fall, och de saknar ja nog en hel del, minsti i alla fall.

 Sen allt annat med, lite har ja nog kanske känt på skötbordet med

 att de inte är lika varmt eller något längre, och säden är inte samma heller.

Men allt de här andra känns nog värst.

Blir så otrygg när ja inte ens vet va som kan hända, om nu kroppen

lägger av mer, plus allt annat som hänt, och de att musklerna

 tex runt urinröret inte går alls längre att få kontakt med.

 Förut kunde ja i alla fall känna reflexmässigt att dom drog

 ihop sig när ja kissa, och att blåsan blev mindre eller något hände.

 Nu känns de inget, inte heller ringmuskeln har ja kontakt med,

kan ju inte hålla kvar eller något,tex tempen.

 Har gått så sakta så ja trott de går över eller ja inbillar mig, men nu vet ja att så är de inte.

 De har hänt något och knipa, ja de går ju definitivt inte med något.

 Känner bara nu när de gått upp ett ljus, att de är för mycket

som ändrats igen, och tror de gjort de på allvar i år.

Hur skall man bara kunna ta de här, leva med de eller göra något åt de.

 De va trygghet, men nu håller den på att förstöras och undrar

om de är därför ja drömmer igen så som ja gör oftare än förr.

 Får väl se va de blir, men mår i alla fall väldigt illa inuti.

 De att inte kunna göra alla dessa saker och sen upptäcka att

de faktiskt går neråt med känsel och sånt med,

och att inte kunna ta i eller styra så mycket under så lång tid.

 Kände ju sista gången med lavemang också mer tydligt att de va svårt för att få i gång de.

 Och sen de här jobbiga med att musklerna överreagerar när de väl tar i, och dessutom fel muskler.

 Ben och annat med, är ju stjärten som skall tömma sig eller magen, men de blir så fel allt.

 Sist kunde ja ju nästan inte ligga, fick stå eller flytta över till stora skötbordet.

 Detta med allt annat de sista åren börjar oroa mer än ja trott.

 Har ju varit annat, så har väl skjutit undan de, men känns som de inte går göra de nu mer.

 Men får väl se hur de går, skulle önska bara ja hade någon att prata med.

 Men har ju inte de, men är klart är väl inget som går göra något åt men va ja skall ta mig till.

 Vet ja inte litar på något i kroppen längre.

 De kändes ju som de kunde bli bra, att de gick vara baby,

att de gick göra på skötbordet och ha de skönt med.

 Skall de försvinna nu.

Och att de gick att inte ha så mycket oro som de här.

 Men nu är de ju rörigare än någonsin.

 Och nu är de inte saker runt i kring, utan min egen kropp som ja inte är sams med.

 Vet inte när de på allvar blivit denna försämring, men tror ja känt av den då och då,

men inte fäst mig vid de.

Eller tecknen som tyder på va som håller på att hända.

 Blöjbytena känner ja av nu, genom att de inte ens går så bra de bra dagarna, att lyfta eller något.

Och de är nog detta, de med magmusklerna och sånt.

 Men gått så sakta så ja inte trott de va så illa.

 Men de är de med, och när ja duscha kan ja inte få in benen i badkaret själv längre.

 De är väldigt skrämmande att märka att de blir kvar, så att vissa saker inte går helt plötsligt.

 Samtidigt känna de att de inte är musklerna i sig själva

som inte finns eller fungerar utan något annat.

 Men va hjälper de när ingen lyssnar utav dom som skall.

 Då står man där.

 Bebisar kan ju mer än ja på vissa saker.

 Sitta i barnstolen och göra i blöjan i alla fall.

De gick för några år sen, nu är de jättekonstigt allt.

Vill inte alls, inte om ja står eller något, bara kommer när de själv vill.

 Minsta lilla försök eller så så tar de stopp och gör ont i flera flera timmar till de kommer.

 Eller som tidigare, vart lavemang.

 De har ja bara tagit för att få fram minsti förr, eller när ja varit sängliggande ett tag.

 Men nu fick ja göra de så här och hade då inte ens ätit något dumt.

 De känns inte alls bra.

 Kanske något av dessa saker kunde ja ta men inte allt.

Känns som de gör mig bara mer och mer uppjagad, att de inte funkar mer som de skall.

 Blir för mycket som inte går och allt obehag som är så svårt

 att beskriva som blivit värre, med både ljussken och annat.

Så fort man försöker göra de som är svårare eller så fort kroppen försöker de själv och ibland oftare.

Numer både illamående och annat när de skall göras mycket på en gång, sitta och ta i.

I alla fall bajsa har blivit mycket värre sista tiden,

de blir värre och värre och går inte bort mera, men har legat någonstans långt där inne.

Men har ju varit så mycket.

 Egentligen känner ja på något sätt på kramperna med,

dom är svagare på något vis, men dom visar ändå att musklerna funkar.

Men verkar som de börjar bli mycket sämre med dom.

 Skulle bara önska ja hitta rät sätt förklara på, men ja kommer

väl aldrig på de eller får någon som lyssnar heller.

 Spec inte när de nu står både i Norge och Sverige att de är psykiska kramper,

men allt detta andra då…

Så va gör man, känns som man kanske är värre än i Norge.

 Där hade ja någon att prata med.

 Just nu är de bara förvirring och ja vet inte ens var minsti finns i allt detta.

 Min sambo har ju fullt upp med sin dotter ju, men kanske

är den här känslan med av hjälplöshet att de bara blir värre.

 De går dels inte stoppa de eller något, sen osäkerheten,

hur långt går de eller kommer de en dag när dom hittar va de är.

 Nej, nu blir de visst bara längre och längre detta.

 Samtidigt skulle nog inte själva babyn ha något emot vara baby,

 men om inget fungerar och de inte blir något som känns tryggt eller något.

 Va är de då.. Då har ja ju samma som ja hade när ja växte upp.

 Skulle ju vara för att må bra som baby, inte bli värre för att allt sluta

 sakta men säkert ge upp, eller fungera skulle de nog stå..

 Känns i alla fall helt fel och som två totalt skilda saker och har alltid gjort de.

Nej nu sa visst ryggen stopp igen, så får stoppa igen nu

*******************

 Men ja vet inte va de hela är frågan om egentligen.

 Men mår inte bra av allt de här inuti i alla fall, så rädslan har

nog kommit för att stanna nu känns de som, och va blir nästa steg i detta.

 Man trodde ju de skulle bli stabilt i alla fall, men nu vet ja

inte längre om ja gör de, eller om ja skall våga de.

Trots att ja tyckte ja kommit så långt med de andra och med

mig själv, men de här vet ja inte hur ja skall hantera längre.

 Känns bara jobbigt och är bara så trött på allt, eller trött i alla fall.

 Trots att ja sover så är de som sömnen ger inget, och då blir de inget gjort heller.

 Nej nu är de nog mat, så få se om de blir mer i kväll sen.

************************

 De blev de med, vi får väl se hur de blir nu då om min sambo skall till sin dotter med.

 Men själv skall ja försöka få ringt och kolla om psykologen

 kommer tillbaka eller ej så ja vet de, så har ja något gjort.

 Om de blir av vet ja inte, har ju tänkt göra de i några veckor nu, men inte gjort de än.

 Önskar bara de kunde varva ner, eller lillbabyn komma fram eller något.

Känns som den är långt inuti just nu, och bara denna röra trots att ja vet den är där, kelig och allt.

I och för sig vet ja väl inte va ja ska prova här näst.

Just nu är egentligen bara de att ja skulle vilja de gick ner i varv i huvet här.

Är så länge de gått på högvarv nu tyvärr, inget händer på diaper sidan heller och inga noveller.

Så de finns inget där heller att varva ned med, så egentligen

 är de väl bara lilla babyn, spädbarnet som kan de kanske.

 Eller kan de va med hjälp av lite större troll med.

Men man känner sig ju så hjälplös nu, ännu mer än förr sen ja flyttat.

Nu när de går upp för en att begränsningen egentligen har ökat, inte minskat.

Kan ju inget med stjärten längre, hålla i eller få ut som man själv vill med vare sig temp eller något.

 Bara de att kunna ligga med den i stjärten kanske antingen på mage eller så,

men den skulle ju bara åka ut eller hjälpa till.

 Går bara ibland, till och med under sex inte som förr eller i början i alla fall.

Ibland är de visserligen bättre men de känns som de är mindre

 och mindre gånger de är de, och de blir ju begränsat då.

Kan ju inte låta något bara komma när ja vill eller ens

inte vill heller egentligen, för de styr sig själv något.

 Förut kunde ja ju göra på skötbordet, även i sängen och kunde

i alla fall göra i blöjan när ja hade den på helt utan några problem,

och då var de ändå barnblöjor i början.

Men nu går de inte alls utan som ja nämnt förut får ja stå.

Men nu känns de som de inte är de psykiska eller att ja är rädd om sängen.

Nu är de skydd i den, de hade ja inte förut alltid heller, men nu

 när de inte är så mycket annat runt i kring så plötsligt går de upp

för en att de faktiskt har hänt annat de här två tre åren sen ja flytta hit till Sverige.

 Och de inte bara bra saker.

De finns andra orosmoln med som inte är så uppenbara eller så,

men plötsligt så är dom mer tydliga med att här är något mer

 som inte fungerar som de skall, förutom de ja haft förut.

 Ja som ville gå vidare eller lära mig mer om alla troll där inne

 och så, men nu, va gör man med de här och med denna ångest

och rädsla när man upptäckt att de har hänt förändringar framför näsan på en egentligen.

för att kunna få de bra eller va betyder allt detta…

 

 

 

 

 

 

2008-03-27

 

 

 

  Tja, då sitter ja här igen nu då.

Vet väl inte va ja skall säga, tycker ja mår bara sämre och sämre.

 Dessutom får ja inte mycket gjort heller, och de känns inte bra.

I dag har ja fått ta på och ha kalsonger på, är en sån där dag då de inte känns

bra att vara i bara stjärten heller, få se om de blir ligga på skötbordet.

Har tagit in de i alla fall, men blir ju inget gjort nu.

 Har sovit mer och mer än ja vet när sist, och de både dag och natt med,

 så de känns inte som om de är som de skall.

För så här mycket brukar ja verkligen inte sova alls, och nu vet ja att ja drömmer med.

Men inte så mycket va de är eller så, men ändå är de det, men inget direkt trevligt heller.

 Så mycket har väl egentligen inte hänt förutom att ja alltså dels drömmer

och dels att de inte är trevligt heller.

 Inte jätte - otrevligt så att de är mardrömmar, men de är ändå på något vis

inte trevligt heller, så ja vet inte.

Men något om en överfull potta som ja eller någon skulle tömma, men blev över hela golvet.

 Va inte trevligt just de, men den va full och de nådde upp i stjärten.

De va egentligen inte otrevligt men är bara någon form för glimtar

så ja vet inte ens om de fanns någon eller några med, eller något sånt.

De är de underliga egentligen, för tycker jämt att ja är helt ensam.

Har alltid varit så. De är också helt jättemörkt.

De är mörkare än på dagen på ett sett.

Förr under dagtid, har för de mesta syncentret någon form för ljus för sig.

Sen hade ja något mer, men de är faktiskt borta nu,

men mest nu är de nog bara att allt är så neråt och så.

Nu känns inget som de vill gå uppåt, men börjar undra va de är.

De är snart april och så dåligt brukar ja inte må in i april på de här viset.

I alla fall inte ofta, och nästan stopp med att läsa är de med.

Men nu har ja fått skriva av mig igen lite, så får se va de blir.

Som tur är verkar de ju gå bra med min sambos dotter nu i alla fall.

Bättre än i helgen i alla fall, men önskar ja kom upp ur de här.

Hade ju lust gå vidare med allt, de enda positiva är väl att dels

 har minsti fått lite babykläder, dels så har vi beställt inläggs blöjor med, så de va ju bra.

Men alltså annars är de inte mycket uppåt just nu, men verkar gå bra med min sambos kurs med.

 De är ja ju med glad för, men de är mig själv de går åt skogen för.

 Skulle liksom gå vidare och prova saker, men är som om de tagit

helt stopp med ide’er med, och allt bara går neråt vet nästan inte

snart va som är värst, de att ja hela tiden är så trött eller de

att de känns som kroppen inte gör som ja vill.

 Känns nog bara som de mer och mer blir bekräftat att de är förändringar på gång,

och i fel riktning med.

Så ja hoppas bara de klarnar snart eller blir bättre.

 Så här vet ja inte hur länge ja orkar må.

Har ju blivit så att allt annat skjuts åt sidan för de här.

Kanske är de för att nu när de liksom är över med den väntan

och den andra skulle ta sin tid så kom de här upp mer eller inte blev skjutet åt sidan.

Vet faktiskt inte men har sista mån eller så blivit bara värre

och värre, men skall väl ta en paus nu igen och se.

**********************

 Men förut så kunde ja på ett annat sätt än nu känna att de va de eller de,

men nu känns de inte som ja kan de.

De här känns inte som depression heller, så som ja är van med de i alla fall.

De känns som de är något annat som inte är som de skall, får väl se om ja blir klokare än så här.

De känns fel under alla des

Men då kommer de mer.

Just nu är ja bara trött igen, men de går inte sova, så de får bli lite mer skriva.

Är på något sätt så överfullt utan att ja riktigt får fram de.

Va så mycket på en gång, få se om ja får ner de nu då.

 Bara känns som ja tappat alla trådar.

Trodde ju ja skulle fortsätta, att ja hittat något, sen så vart de bara tomt och

tröttheten tar bara mer och mer över.

Va ju så mycket ett tag, hade ju hittat saker eller flera öppningar som ja va nyfiken på.

Vart tog allt vägen?

Försvann de bara, eller va?

Allt med plast, skötbord och allt som ja tyckte började komma på plats..

 Men tröttheten kör över allt, förutom att något är på högvarv ändå så de inte går stänga av.

Som nu när ja faktiskt har en blöja på med två inläggsblöjor i.

Ändå är ja småfrusen, men framför allt är de som om de att ja har de på avstånd fysiskt.

Känns inte lika varmt längre ens när ja kissar i dom.

Lite med detsamma, men förut va de som om värmen va mycke mer, och mera påtaglig hela tiden.

 Och de är väl de här med känseln som går neråt.

De är som om de skulle behövas varmare för att de skall kännas eller nå fram.

 Sen vet ja inte om de känns annorlunda, de med skötbordet är

nog mer att de skall vara den bara stjärten som är på de.

Inte blöjan, men måste nog få undersöka de närmare.

Har ju förut sovit med blöja på och på skötbordet men känns inte rätt just nu.

Vet faktiskt inte om ja faktiskt når minsti bättre så eller om de

är detta med att känseln har gått ner så mycket som

sa år, då mest före man träffa sin sambo läste man ju runt på nätet om detta med sex med.

 Men är nog inte förrän de sista två, tre åren ja börjat förstå lite mer eller lite om de.

De blev ju bara ord, noveller och så, men va som nu har hänt

 förstår ja inte helt för de känns som om allt är så avlägset på något sett.

Tyckte ju ja kommit närmare förståelse om mig själv.

I alla fall va ja kan tänka mig och inte, men tror ja är mer sån att ja inte vet förrän ja provat.

 Förutom en del saker som känns helt fel.

Samtidigt är de ju de här då med att fortfarande inte kunna något åt sig själv,

och allt man egentligen skulle vilja, men inte kan.

Mycket av de är nog tyvärr adhd:ns förtjänst men också de man upplevt som barn med.

De hjälper visst inte va man vill, inte i allt i alla fall.

Så konstigt nog nu tror ja inte att, dels även om ja inte haft trång förhud

som barn ungdom eller att urinröret va så trångt, så undrar ja om ja ändå kunnat göra något.

De är för mycket mot de inuti och de är nog adhd:n och de ja upplevt ännu tidigare.

De känns så dumt, dom flesta klarar ju sånt själva med.

Skulle ja nu tex ha fler inuti som vill prova saker, ett lite större troll eller flera.

 Så hur göra de när ja ännu inget kan göra själv.

 Har väl försökt lite i alla fall, om inte annat utanpå blöjan.

Men de går bara inte, klarar inte av beröringen ens så, eller egentligen igenom den heller.

Nu är de faktiskt ändå väldigt länge sen ja har haft på natten eller i sängen, en utlösning.

 Vill inte säga de va ofta förr heller, men de hände i alla fall, även efter ja träffat min sambo.

Men nu verkar de precis som de upphört.

 Om de beror på känseln eller något vet ja inte.

Har ibland försökt komma på om de då de hände va våta drömmar som de heter

eller va dom bestod i.

Men konstigt nog får ja inget begrepp om de, känns inte som de är de.

 Eller va de är för drömmar ja haft som ändå ja minns och så.

Dom skulle ja ju i så fall fått nu med, villket ja ju inte fått.

De underliga egentligen också, är ju att ja ju faktiskt fram till ja

va närmare arton hade synrester på ett öga.

Ändå finns inga bilder eller något i drömmarna ja har.

Kan egentligen inte säga de är ljud heller, så de är mer de ja fysiskt varit i kontakt med.

Är till och med väldigt osäker på om ja ens har ljud med heller,

kan liksom inte få in de med tex personer eller så.

I alla fall inte att de på går tex samtal eller såna saker, men får väl försöka ta en blund nu då.

Kanske trots att de känns som de inte skall bli sova än, men måste väl försöka.

Annars får ja väl fortsätta med detta skrivande eller något,

 har ju ingen bok just nu ja vill höra på heller.

 

 

 

  

 

 

 

2008-03-28

 

 

 

Nej så mycket sömn blev de visst inte i slutänden i alla fall, men inte heller skriva.

 Men ja flytta filer och annat i natt, så somna kanske till lite då och då efter åtta,

men skulle nog behöva mer nu.

Få se nu under dagen, men de va bra att ligga på skötbordet.

 Men de är någon form för skillnad när stjärten är bar, men riktigt va de är, de är ja osäker på.

Men tror de drar fram minsti på något sätt, kanske de allra minsta mer och mer.

 Men skall försöka få någon timme mer nu under dagen.

Får bara mer och mer huvudvärk av detta nu, så får spara detta och se va dagen har att ge.

 

 ***********************

 

 Tja lite vila, men så mycket sömn blev de inte.

Sitter här medan min sambo är iväg.

Känns bara som ja är trött och undrar va allt tog vägen egentligen.

Känns tomt och konstigt, allt är så långt bort inuti.

 Förstår ju inte mig på mig själv alls längre, och ja som tyckte ja börjat göra de, lite i alla fall.

Förstår helt plötsligt inte ens hur ja skall gå vidare med livet eller något.

De har tagit stopp nu, sen undrar ja eller försöker ja komma på

va ja har emot två, tre saker, och upptäcker att ja inte får någon respons alls.

Som om de inte finns någon ide alls.

Kroppskontakt vet ja ju att de är nog adhd:n och kanske annat,

med både med min egen och andras.

 Men säd och bäcken känns som de är ännu värre, och ändå känns de

fel att säga att de är att ja tycker de är äckligt eller så.

Tror inte ja gör de med kiss och bajs heller, men känns som de med säd

och så stoppar tillsammans med de med kroppskontakt, så ja inte kommer vidare alls.

Kommer ju inte runt saker då, men får bara hoppas svaret dyker upp,

eller att ja kan komma vidare ändå.

Men den här hemska tröttheten är nog nästan värst nu.

Den blev inget bättre av ingen sömn nu i natt så får visst vila

hela tiden för de inte finns någon energi kvar.

Helg är de med och känns helt meningslöst de med.

 

**************

 

 Tja, då är kvällen närmare här nu då, om inte så sent men den är här.

 Fredag kväll och allt känns bara helt eländigt.

Men med allt detta kommer ja visst ingen vart mera heller.

 De känns som de är helt stopp i allt just nu, vet inte alls just nu om något inuti.

 Känns nog faktiskt bedövat eller avslaget allt, minsti och allt.

Och ja som kände mig egentligen glad för ja tyckte ja kommit en bit bara i år,

men nu känns ju allt helt fel eller konstigt i alla fall.

Är ju så här man inte vill ha de eller må..